Benjaminsdöttrar – systrar som bor på Island
Hon hade tränat och tränat inför den här dagen. Karin hade hjälpt henne med koriagofin och det syntes på hennes hållning och välträckta armar. Vi hade tagti några extralektioner dessutom.
Först ville hon ha den röda fina klänningen men när vi såg de andra barnen insåg vi att den är på tok för stor. Vi fick köpa en ny helt enkelt.
Ja, nu är det bara en dotter kvar som tycker det är fantastiskt roligt med ösnkudagur. De andra är för stora. Fast Karin tyckte allt det var trisst att de inte var utklädda.
Disa valde att bli Marino
Det är vi inte särskilt vana vid här på Island då det sällan blir så kallt – så länge – så att isen håller för att åka skridskor på. I år kunde vi dock göra det! En underbart start på det nya året!
Så blev det då julafton till slut. Ett år som känns – annorlunda. Det har varit den röda tråden genom hela det här året så varför skulle inte även denna julafton vara annorlunda än övriga år.
Annorlunda behöver inte betyda sämre. Annorlunda kan vara en utveckling till det positiva.
I år åkte vi inte ut till skogen och gjorde en brasa, Vi åt inte äggmackor och vi firande inte bara vi familjen under svenska julen. Vi gjorde annorlunda och det blev jättebra.
Nåväl, regnstorm är också annorlunda och det är väl kanske den enda som vi inte gillade den här julaftonen. Det var också därför som vi inte åkte ut till skogen. Vi åkte till stallet i stället. Där hade vi mandelgrötstävling. Mamma hade gömt en mandel i gröten och den som finner den får ett pris. Det uppskattades av hela familjen. Ingen vann i första omgången. Och då var vi så mätta att det gick inte äta mera. Då grävde mamma fram mandeln och satt en matsked gröt i tre skålar. Så ställde hon dessa i fönstret och så fick flickorna välja. Disa vann priset!
Under hela hösten har Karin Inga och Dísa övat inför Lucia. Övningarna har hållits på Teams då det inte har varit tillåtet att träffas.
Nu var det dagen D och hela konserten blandades och kommer att läggas ut på Youtube och Facebook.
Vi lever i en annorlunda tid. Det finns inget som blir som det var. Och den stora frågan är om detta inte har blivit det nya normala?
Men det går faktiskt att hålla i alla traditioner precis som vanligt. Vi gör det bara annorlunda! Vi hade som vanligt första advents brunch med ägg benedict, bacon, vita bönor, bröd, lussebulle och kaffe. Karin tände första ljuset.
Klockan 13 gick vi på julteater – som livestreamades från ett av våra teaterhus! Flickorna fick godis.
Därefter gick hela familjen en lång promenad i Heidmörk. Vädrets makter var kanske inte riktigt på vår sida och bjöd på regnsnöslask. Snön var tung att gå i så vi kände oss rejält möra efter den 1,5 timmes långa promenaden som gick både upp, ner och bland fur och gran. Underbart!
Hem och duscha! Det var finklädsel idag, sa mamma och då var det dags för att gå i kyrkan. Ja, även den sändes via nätet men mamma och Disa hade bandat gudtjänsten redan i torsdags. Glögg, varm choklad och sju sorters kakor. Just precis som det ska vara!
Söndagsmiddagen toppades så med kyckling och sötpotatismos. Nästan som Thanks giving!
Det blev en helg fylld av olika aktiviteter. Disa hade sin kompis som sov över, vi spelade spel online med vännerna från nästa område, vi besökte hästarna och Disa gjorde snögubbe.
Vi började med att besöka hästarna. De mådde fint och var feta och fina 🙂 Vi har lärt dem att de kommer till oss när vi ropar för då vet de att får bröd
Hon är verkligen inte dum vår lilla tjej och på lördagen hade det kommit ett tunt vitt täcke av snö och hon tyckte att nu minsann är det läge att göra en Olafur. Ja, Olafur er snögubben i Frozen och hon fick ett kitt med Olafur saker i julklapp för några år sen.
Saken var bara den att sååå mycket snö hade det inte kommit. Och inte gick det att krama den till bollar heller. Jahop, tänkte Disa, då får jag väl göra en liggande.
Så kom då kompisen på besök och då körde vi igång Kahoot. Det var varierande frågor som var ganska kluriga. Kul var det!
På söndagen hade det kommit ännu mer snö och det här gången kunde Disa göra en riktigt stor Olafur. Visst blev han fin?
Disa har alltid haft ett brinnande intresse för Lego. Och får hon ett nytt lego – sitter och hon strategiskt och bygger allt klart på en gång. Ja, det spelar ingen roll hur stort det än är – det ska bli klart!
Genom åren har det förstås blivit en hel del Lego och allt har varefter samlats i en stor låda. Häromdagen var vi och hälsade på en kusin som också varit intresserad av Lego som barn. Han är nu fullvuxen och har sina egna barn. Star Wars var hans största intresse och han har massor med rymdskepp. De är fortfarande ihopsatta och hänger fint uppe i taket inne hos sönerna. Det tyckte vi verkade riktigt skoj så när vi kom hem drog vi fram allt Disas Lego. Som tur så hade vi sparat alla beskrivningarna.
I hela två dagar höll vi på för det tar sin lilla tid att hitta alla bitarna. De flesta bitarna fanns som tur var kvar.
Nu hade Disa varit så duktig att hon minsann skulle få ett nytt Lego. Hon valde Lego Friends och Mias stora hus. Det är jättestort. Ja så stort att Disa inte kunde sätta ihop allt på en gång, till Disas stora förtret. Men dag två var det klart!
Då hade mamma hunnit städa det minst sagt stökiga rummet och allt Lego fick sin egna plats i den vita hyllan.
Nu känner jag nog inte till hela historien men det handlar om ett byggprojekt som totalt ballade ur och blev ruskigt mycket dyrare än vad som planerats. Hela kalaset kollapsade och i dag är det uppköpt och omgjort till en restaurang.
Det har varit ganska dåligt väder på sistone men i dag sken solen om så tidsvis. Det blåste fortfarande en isande nordanvind men den var inte särskilt byig eller stark så vi bestämde oss för att ge oss i väg på en cykeltur. Målet var Nauthollsvik där vi skulle bada på stranden.
Vi åkte ”den andra vägen”, dvs genom Kopavogsdalen, rundade Kársnes i Kopavogur för att sedan ansluta till Nauthollsvik, eller Playa del Reykjavik, som den så fint kallas i resekataloger om Reykjavik.
Väl där var vi både törstiga och hungriga och vi beslutar oss att gå till Brakkinn för lite förtäring. Det blev en positiv upplevelse där maten var fantastisk god och kostade inte särskilt mycket. Disa och pappa B fick hamburgare, Karin kyckling och själv åt jag en kycklingburgare. Pommes var fantastiskt krispigt goda.
Därefter ville Disa och mamma bada. Vi gick ner till stranden och satt först i heita pottinn för att sedan testa loonen. Den var lika varm som en insjö i Sverige brukar att vara om sommaren. Sen testade vi havet. Det var förstås betydligt kallare men höll ändå 12 grader.
Därefter cyklade vi hem genom Fossvogsdalen där Karin och Disa fick prova apa-gungan och vi cyklade igenom den fina rosträdgården.
Cyckelturen nådde hela 23 km 🙂 och vi fick en fantastiskt fin dag tillsammans 🙂
Helt plötsligt när vi kollade in grisarna, tjuter Disa till i ren förtjusning.
Jag har tappat min tand!
Det var en strålande söndag. Vi vill nog kalla det högsommarvärme även om termometern inte visar några 30 grader. Det blir aldrig så varmt här men när vi får klarblå himmel och runt 20-25 grader, ja då är det riktigt varmt och skönt.
Vi började med att cykla ner till intilliggande stallområde för att se på tävlingar.
Vi inväntade de äldre tjejerna som också kom på cykel. Och vi färdades vidare till Árbæjarsafn som vi så många gånger tidigare besökt. Vi säger det varje gång men det är något speciellt med att komma dit. En kort stunds flykt i både fantasi och tid.
Temat för dagen var ”När cirkusen kom till byn” och hela området hade förvandlats till ett cirkusområde med flaggor, cirkusartister och skäggiga damer. Disa tyckte det här var finemang och deltog i allt som gick att deltaga i. Hon var så aktiv att när tv:reporten gjorde repotage för kvällens nyheter lyckades Disa komma med hela tre gånger 🙂
Cirkus i alla ära men det var något helt annat som tog vår uppmärksamhet den här dagen. Noi Sirius, den isländska godisfabriken, firar 100 år och det gör de med en utställning om godisets historia. De första karamellerna påminner ganska mycket om polkagrisarna från Gränna. I utställningen berättas det om att det var förbjudet att införa godis och att det var inte först förrän 1970 som det blev tillåtet. Det var säkert inte för var gemene man då tullavgiften låg först på 100% men redan 10 år senare hade den skjunkit till 10%
Fantasin kittlar; vad var det som importerades först? Och vilka var det som köpte. Google sattes igång och nu är ju inte islänningarna dummare än så – regler är till för att brytas och om vi sätter ett annat namn på det så fungerar det ändå ganska bra.
Redan 1940 kom det som vi idag kallas för godis – Prince Polo. Det gick att importeras eftersom det kategoriserades som kex 🙂 Samtidigt kom Coca Cola till Island. Och det var förstås inga andra än den amerikanska militären som krävde det här. Då ligger vi i början av andra världskriget och natobasen byggdes i samma veva. Det går att läsa på coca colas isländska producent att det till en början hade 14 anställda som producerade 12.000 flaskor per dag men redan 1954 hade produktionen ökat till 25.000 flaskor om dagen. Jag kan tänka mig att islänningarna sörplade i sig nymodernheterna och köpte idén med hull och hår 🙂
Den mytomspunna ”blå opal” förbjöds 2005 och vi hade väl aldrig riktigt satt oss in i varför den förbjöds. Alla pratar om den blå opalen som fått någon form av status-stämpel. När vi läser om varför den förbjöds så är det en ganska självklar och enkel förklaring. Blå Opal innehöll nämligen kloroform 😮
”Kloroform är ett av de äldsta bedövningsmedlen vid operationer. Det ansågs ha flera fördelar i jämförelse med eter, bland annat var det inte brandfarligt och det har dessutom en behagligare doft. Mot slutet av 1800-talet insåg man dock att kloroform också hade en tendens att orsaka leverskador, samt hjärtarytmier, och eter blev det dominerande narkosmedlet.
Kloroform har även använts för att avliva djur.
Kloroform har tidigare funnits receptfritt på Apoteket, men inte längre. Varan med namnet ”Kloroform: Dentallösning” har begränsad användning då den innehåller endast cirka 5 % kloroform som används för att lösa upp hartset i lösningen.”
Så ja, det var kanske inte så konstigt att den förbjöds?
Dagens Noi Sirius är dock helt förknippad med kvalitetschoklad och särskilt till påsk då vi äter de här fantastiskt fina chokladäggen.
Ja utställningen fick dig att fundera vilket är i våra ögon målsättning med besöket. I slutet av utställningen fanns det en tävling och den skulle vi förstås deltaga i.
Vi vandrar vidare i parken och kommer förbi det gamla scout-huset. Där hade det säkert tillbringats många trevliga stunder men den var liten och trång. Trots det kunde 16 stycken sova där inne samtidigt :O
En annan relativt ny utställning är ångloket och ångvältaren. Tåget blev aldrig ordentligt introducerat på Island och idag har vi inga tåg över huvudtaget. Däremot så fanns det en mycket kort sträcka som användes runt 1920. Det berodde på att vid den tiden fanns det ingen hamn i Reykjavik och de stora skeppen fick därför ankras upp en bra bit ut till havs och att varorna sedan fraktades med mindre båter in till land, där just det här loket drog sedan varorna längre in i staden för vidare transport.
Ångvältaren användes också flitigt runt 1920 och då de asfalterade inne i Reykjavik. Asfaltsmassan drogs av häst och vagn och därefter kördes ångvältaren.
Därefter cyklade vi hem och njöt av det goda vädret.
Det börjar bli en söndagstradition att bege sig en liten stund till zoo. Och det är alltid lika roligt och trevligt. Särskilt så här på sommaren. I dag hade Disa med sig två kompisar.
Det skulle bli emellan 20-25 grader varmt i dag. Det ska vi ta vara på, sa mamma och fick först med sig Karin och Disa till Reykjaviks Zoo. Fantastiskt mysigt att gå och titta på alla djuren och flickorna åkte några gånger i karusellerna.
Därefter åkte vi hem och åt lite lunch. Nästa event var Arbaerjasafn, museumet med de gamla husen. I dag hade de invigning av en ångvält och ett ånglok. Vi träffade där Andrea med familj och vi spelade spel.
Nu var det riktigt varmt och vi lämnade av Anna hemma då mamma och Disa fortsatte till badhuset. Där var det knökafullt med folk.
Det här året känns helt enkelt jättekonstigt. Ett virus som härjar som gör att nutidens människa blir begränsad i vad vi gör och vilka vi träffar. Vanligtvis skulle vi vara i Svreige nu. I år är vi på Island. Och vi har inga som helst planer på att åka utomlands. Hjärtat gråter. Rötterna förtvinar. Sommaren tillhör Sverige. Det har den alltid gjort.
Flickorna tycker det är tragiskt. Den som ändå lider mest av det är Karin. Hon tycker att sommaren är helt förstörd. Vi kan inget annat än hålla med.
Vi försöker ändå. Vi firar midsommar hemma. I morgon åker vi och firar svensk midsommar på Island.
Även om de två äldre systrarna nu äntligen börjar visa lite intresse av hästar och ridning så är det ändå Disa som går i täten för både intresse och orken att vara i stallet. Hela vintern har hon gladligen kommit med och hjälpt till med mockning, borstning och ridning. Hon har sin egna häst Feykri som hon döpt till Choklad och den hästen har verkligen lärt henne massor av grundreglerna. Att kunna rida de olika gångarterna och ha balansen vare sig det går fort eller sakta.
Som avslutning på hästsässongen fick Disa gå på ridläger. Det tyckte hon var fantastiskt roligt.
Den hästen som ändå tog hennes hjärta var den hästen som såg ut som en nallebjörn. Han har diabetes och tappar därför inte pälsen vilket gör att han ser ut som en björn.
Så kom då sommarlovet. Vårterminen har minst sagt varit annorlunda där Karin läst hemma och endast gått ett par timmar i veckan. Disa gick visserligen varje dag men under helt andra former och inte heller hela dagarna, som hon var van att göra. Inget fritids, ingen skollunch och klasserna var små och uppdelade.
Det tyckte Disa var bra. Mycket bättre än den annars så gigiantiska skolklass som de har varit tidigare.
Dagen till ära ville Disa vara riktigt fin. Mamma lockade håret och hon klädde sig i sin nya fina sommarklänning och blomdiadem. Hon är så fin!
Det är så mycket som du tagit för givet. Så kommer en pandemi. Ett virus som är så lömskt att du överhuvudtaget inte kan förstå hur fruktansvärt det egentligen är. Den moderna tiden har inte plats för dessa typer och katastrofer och när det då slår till så står världen lamslagen.
Ja, inte här på Island för vi är vana vid katastrofer. Vi har en beredskapsplan sedan jättelänge och den gör sig väl på pass vid tider som det här.
Hela våren har vi varit instängda men nu äntligen börjar vi vakna ur vår dvala och vi vågar titta ut igen.
Det var varmt välkommet att zoo öppnar igen och det tog oss inte många dagar förrän vi besökte den barnvänliga parken.
Vi kom hem ganska sent ifrån 80 årskalaset men det stoppade varken Disa eller vi andra att bege oss ner till stallet för en kvällsritt. Eller ja, rättare sagt det blev en midnattsritt då vi inte kom tillbaka förräns halv ett.
Kvällen var ganska varm och solen sken när vi red iväg och det var ljuvligt att rida bland lövträden i Elliárdalur.
Disa ville minsann visa att hon kan själv och gav sig inte förrän hon tagit sig upp i sadeln på egen hand.
Det var en kall och trött Disa när vi kom hem… men kul hade vi!
COVID-19 satte även käppar i hjulet för alla frissörer som fick stänga under den värsta tiden. I dag fick vi äntligen klippa oss.
Disa klippte lugg 🙂
Då fick Disa ha sin första konståkningsuppvisning. Temat för i år var Kalle och Chokladfabriken.
Disa föreställer julklapp 🙂
