Tågstrejk i Italien

Om du googlar tågstrejk i Italien får du kanska snart en klar blid om att de är ganska så är italienarna ganska glada i att strejka. I alla fall så gör de det titt som tätt och när andan faller på. Det står också att det positiva är att de meddelar sina resenärer i god tid så du har gott om tid att ändra dina resplaner.

Joråsåatte, när mejlet damp ner igår så var nog hoppet inte helt ute och när jag också pratat med receptionisten på hotellet så skulle det i princip bara vara att åka ner till Milano Centrale för att boka om resan och att det alltid fanns något alternativ eftersom det inte alla tåg är drabbade.

Pyttsan. Efter nästan en timmes kö kommer vi fram till kassan där en äldre herre som i princip talar ingen engelska alls och handen på hjärtat så hade han nog ingen lust att hjälpa oss heller utan skakade bara på huvudet om att här fanns det inte något alternativ.

Jaha, vad gör vi nu, sa jag till Disa och ringde B. Han tyckte vi skulle hyra en bil. Det ska inte kosta så mycket, sa han. Det var skrattretande billigt och jag får en viss känsla av att ”kan det här verkligen stämma?” Något säger mig att vi inte sett slutet på den här historien ännu eftersom allt annat är ganska dyrt i Italien.

Den som lever få se helt enkelt. Och hur det ska gå att köra i Italien är en annan femma men det ska väl inte vara så ofantligt svårt, eller?

Anyway, efter detta lilla äventyr på tågstationen så bestämde vi oss för att promenera till det stora kända torget.

Det är en tryckande värme idag och det kändes kvavt och klibbigt. Ändå är det rätt trevligt att promenera i en ny stad och du får se arkitekturen och alla husen på ett annorlunda sätt än om du väljer kommunala trafiken.

Väl framme i Domue torget så fick Disa sin Sephora törst släckt och hon handlade diverse krämer. Vi klarade även av ett besök på Starbucks och när klockan närmade sig fem så var både hon och jag klibbigt varma och ordentligt trötta.

Kanske var det tröttheten som gjorde att vi gick på den niten att få en torgsäljare att lägga majskorn i Disas hand så att fåglarna hoppade upp och satte sig på hennes armar. Vi glömde visst bort att han inte gjorde det för skojs skull utan skulle ha betalt. Vi gav han en euro och så sprang vi därifrån och han skrek ursinnigt mot oss.

Vi hade bestämt oss för att äta på samma pizza-restaurang som igår. Disa valde en klassisk säker pizza som hon alltid ätet, Margaritha medans jag valde ett namn som jag kände till. Capriciosa. Tjosan hejsan vad förvånad jag blev. Nu tycker jag visserligen att både ansjovis och kapris är jättegott men på pizza blev det en aning konstigt!?! Nåväl, det blev att få smaka av de lokala smaklökarnas val.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.