Författare: Anna Maria

Þrettándi var Kertasníkir,
-þá var tíðin köld,
ef ekki kom hann síðastur
á aðfangadagskvöld.

Hann elti litlu börnin,
sem brostu glöð og fín,
og trítluðu um bæinn
með tólgarkertin sín.

Den trettonde var Kertasníkir, då var mörkt och kallt, och han var den siste som kom på julaftonskväll. Han följde efter de minsta barnen och log glatt och fint, och gick med dem runt på byn med sina stearinljus. (notera förr om åren gjordes ljusen av lammfett=tólg som legat från förra året)

Ketkrókur, sá tólfti,
kunni á ýmsu lag.-
Hann þrammaði í sveitina
á Þorláksmessudag.

Hann krækti sér í tutlu,
þegar kostur var á.
En stundum reyndist stuttur
stauturinn hans þá.

Den tolfte kunde en hel del låtar och trallade längs med vägen dagen före jul. Han grep sig en krok när det sig begav, som ibland var allt för kort för skorstenen.

Ellefti var Gáttaþefur
-aldrei fékk sá kvef,
og hafði þó svo hlálegt
og heljarstórt nef.

Hann ilm af laufabrauði
upp á heiðar fann,
og léttur, eins og reykur,
á lyktina rann.

Den elfte var Gáttaþefur, han som trots sin stora näsa aldrig blev förkyld. Han sniffade sig fram till laufabrödet, och han lätt som rök for fram på lukten.

Tíundi var Gluggagægir,
grályndur mann,
sem laumaðist á skjáinn
og leit inn um hann.

Ef eitthvað var þar inni
álitlegt að sjá,
hann oftast nær seinna
í það reyndi að ná.

Den tionde var Fönstertittaren, en illful figur, han smög sig fram till fönstret och smygtittade in. Och såg han något intressant försökte han oftast sno åt sig det lite senare.

Níundi var Bjúgnakrækir,
brögðóttur og snar.
Hann hentist upp í rjáfrin
og hnuplaði þar.

Á eldhúsbita sat hann
í sóti og reyk
og át þar hangið bjúga,
sem engan sveik.

Den nionde var Korvsnapparen, lömskt och kvick, han klättrade upp längs bjälken i taket och plundrade det som fanns där. Vid vedspisen han satt i sot och rök, och snodde åt sig korv som om han ingen svek.

Skyrgámur, sá áttundi,
var skelfilegt naut.
Hann hlemminn o’n af sánum
með hnefanum braut.

Svo hámaði hann í sig
og yfir matnum gein,
uns stóð hann á blístri
og stundi og hrein.

Skyrgámur – den åttånde – var en ruskig prick, han hytte med näven, la sig över mattunnan, vållåt mat så fort han kunde tills han stod där proppmätt och rund.

Sjöundi var Hurðaskellir,
-sá var nokkuð klúr,
ef fólkið vildi í rökkrinu
fá sér vænan dúr.

Hann var ekki sérlega
hnugginn yfir því,
þó harkalega marraði
hjörunum í.

Den sjunde, dörrsmällaren, var nog ganska vulgär, då folket i skymningen ville få sig en god blund, han tvekade inte att skrämmas de små liven.