För inte fullt ett år sen upptäcktes att KI inte såg särskilt bra på vänster öga. De fakto att hon var i princip blind eftersom hennes starka öga hade totalt tagit överhand. Det är i och för sig ett ganska vanligt syndrom hos barn där det slöa ögat slutar fungera och hjärnan skapar inte bilder för just det ögat. Barnet kan inte heller se 3 dimenstionellt. Det här kallas för lazy eye eller ambilopia. Behandlingen består oftast av att täcka över det braiga ögat för att tvinga det sämre ögat att börja arbeta.
I december förra året tog vi kontakt med Bryhildur Ivarsdóttir som just konstaterade att så var fallet med Karin. Hon skickade med oss ett kuvert med en remiss om diagnos över Karins öga och vi beger oss till en glasögonklinik. När vi öppnar kuvertet ser vi att det står ett helt annat barns namn på remissen. Jag ringer till Brynhildur som säger till mig i telefonen att remissen är rätt men att hon glömt att ändra namnet. Jag vill förstås ha pappren i ordning och åker tillbaka för att få korrekt barns namn för att sedan kunna skicka in till försäkringskassan för att få den ersättningen som barn får på glasögon här på Island.
Vi har ett nytt återbesök i janurari där Brynhildur gör en ny kontroll av glasögonen men vill mena på att jodå, hon hade inte gjort fel. Karins öga har inte blivit bättre och nu sätter hon i lappmomentet. Karin ska ha lapp i 6 timmar. Vi får ordning på rutiner med lapp med 6 timmar om dagen och återbesök en gång per månad utan någon som helst förbättring.
I mars bestämmer sig Brynhildur för att det är ingen idé att använda lappen eftersom det ger inget resultat. Hon tar ögonbottsbilder men de visas vara helt normala. Hon vill nu istället skicka Karin till hjärnröntgen för att utestänga eventuella avvikelser på hjärnan. Karin får tid i början på maj på Landspitali och vi åker dit. Det visar sig att Brynhildur inte skickat in någon remiss för nersövning. Och att få en 6 årig flicka att ligga helt still i 20 minuter i en hjärnröntgenstrumma är helt omöjligt. Det förstår vem som helst. Jag ringer till Brynhildur, får inte tag på henne eftersom hon är på semester. Jag ber att hon ska ta kontakt så snart som möjligt. Det tar en vecka innan hon kontaktar oss men som vill mena på att hon har inte gjort något fel.
Hela sommaren går och vi får ingen ny tid för hjärnröntgen. I september ringer jag till Brynhildur och frågar varför vi inte får någon tid. Det samtalet gör att vi några dagar sedan får en kallelse till Landspitali. Det är lite märkligt att det helt plötsligt går så fort att få en tid. Läkaren på Landspitali säger att han har nyligen fått remissen vilket Brynhildur nekar till. Ord står mot ord.
Dagen innan som vi ska ner till hjärnröntgen ringer jag ner till Ögonmottagningen där Brynhildur arbetar för att beställa en återbesökstid och får en tid en vecka efter hjärnröntgen. Jag försäkrar mig mot sekreteraren att ni hör väl utav er om det nu skulle vara så att ni inte fått resultatet så vi får ändra tiden. Ja, visst gör vi det svarar sekreteraren.
I går åker vi ner till ögonmottagningen och har en tid 15:40. För det första så trycker sig en dam före oss två minuter innan vår tid in till Brynhildur och efter 20 minuter frågar jag sekreteraren om det har varit lång väntetid idag. Nä, svarar hon och ringer in till Brynhilder. En minut senare öppnas dörren, där jag hör att damen i fråga är en vän till henne och de har suttit där inne och snackat privata ärenden!
Vi kommer in och jag frågar hur resultatet ser ut. ”Jag har inte fått något resultat” Nähem men vad gör vi här då? svarar jag. Du skulle ringa till mig och ändra tiden om du inte hunnit få resultatet. ”Det står ingenstans att jag skulle ringa dig” Är människan totalt handlingsförlamad eller vad är det som står på? Vad är det då för mening med att vara här säger jag eftersom allting beror på vad hjärnröntgen säger och du kan inte lägga någon framtid plan för Karin och du inte vet hur du ska göra. Jamen posten är inte så enkel hos oss. Vi måste åka och hämta den.
Och?
Ja, jag ska väl i alla fall se hur det ligger till. Och det är förstås ingen förbättring. Då tappar Brynhíld behärskningen och skäller på Karin att hon inte varit tillräckligt duktig att använda lappen och glasögonen. Jag svara att hon använder både lapp och glasögon varje dag.
Karin håller modet inne på kliniken men så fort vi kommer ut i bilen börjar hon storgråta och gråter hysteriskt i en hel timme.
Nu är nog kommen och i dag ringer jag till en ny ögonläkare. Jag förklarar problemet och inom loppet av 3 timmar ringer han tillbaka och säger att nu har han fått resultatet och det ser helt ok ut enligt hjärnröntgen. Vi har fått en tid på måndag morgon för att se över Karin och göra en ny plan.
Ett par timmar senare ringer Brynhildur och suckar sig över att nu så efter många om och men har hon fått tag på resultatet. Jag svarar henne att jag har fått resultatet för flera timmar sedan, att jag bytt ögonläkare och jag kommer lämna in en formell klagomålsansökan till Islands landsläkare.
Nu är vi totalt färdiga med en av de mest inkompetenta ögonläkare jag någonsin träffat. Något vi skulle ha gjort för länge sen.
