Benjaminsdöttrar – systrar som bor på Island
Ja, nu går det inte ha några större fester men varför ska det stoppa oss?????
Dagen till ära hade flickorna dekorerat huset med spindlar, bats, och pumpaljusstakar. Hela familjen var med på noterna och klädde ut sig. Disa målade pappa B. Hennes bästa kompis Benjamin kom liksom Ninja, som är Karins kompis var också med.
Och, ja får man inte gå trick and treat ute så får man ordna det innomhus ???
Lördagen bjöd på ögonkonfekt. Vädret var fantastiskt och färgprakten är i sitt esse just nu.
Morgonutsikten var makalöst vacker och ångpelarna från de varma källorna såg ut som eld i soluppgången.
Disa och jag tog tillfället i akt och gick en lång promenad i det underbara vädret.
I dessa covid-tider var den här lilla happening riktigt välkommet hos familjen. Det märks dock att tjejerna börjar bli äldre och särskilt äldsta är inte riktigt med på noterna längre. Hon dök upp till middagen men att spela spel, nja där tog det stopp.
Vi hade dekorerat helt i temat Oktoberfest och jag hittade ompa ompa musik. Det serverades korv i långa baner och K och hennes kompis hjälpte till att laga Prezels. Nu vet jag vad vi gjorde för fel förra året eftersom skollning är visst en del av processen.
Vi lämnade rummet vid elva-tiden men eftersom vi inte var välkomna hem riktigt ännu så tog vi tillfället i akt att åka in i en dal där vi inte varit förut.
Och det må sägas att här blivit riktigt glatt överraskade. Den bjöd på rejäla upplevelse och ögongodis. Siktet var inställt på Hjálparfors och den var riktigt mäktig att se.
Vi fortsatte tillbaka och började med att besöka torrkovorna i Þjóðvellisbærinn. Det är en efterlikning av dåtidens vikingaby.
Den rikiga ska ligga här någonstans, säger B men längre en så tänkte vi inte just nu. B frågade om vi skulle fortsätta framåt eller om vi skulle köra samma väg tillbaka.
Valet av att åka tillbaka visade sig vara en riktig lyckträff. Strax nedanför Hjálparfors låg en skraltig grusväg som det stod ”Stöng” på. Där ligger nog vikingabyn, säger B. Vill du åka in? Ja, varför inte för än får vi inte komma hem.
Vägen är riktigt dålig så efter många hålor och vattenpassage så kommer vi fram till en parkering. Och det är nu det riktiga äventyret börjar. Vi blev ordentligt hänförda när vi kom fram till den utgrävda Vikinghuset, som de nu byggt över men ett riktigt hus för att kunna bevara det. Då insåg vi att torrkovan är förstås en efterlikning av det riktiga vikinghuset.
Vägen tillbaka visar vidare i Gjá och vi vandrar i riktning mot målet, som vi egentligen inte visste var det var. Här öppnar sig höstens färgprakter och vi slutmålet visar det sig att det är ett helt fantastikst område med många forsar och strålande åar.
Anna Björk är stor nu. Hon kom hem från tävlingarna i Akureyri förra helgen och berättade hon bestämt att de skulle ha övernattningsparty hemma hos oss. Och att vi föräldrar var inte välkomna att vara hemma.
Hon har gjort så en gång förut och det gick bra. Konståkning är fortfarande nummer ett i hennes liv så vi föräldrar behöver inte vara oroliga över att något ska gå galet.
Hon och hennes tre träningskompisar gick på Rusch, Pizzahut och så var det film och godis som gäller…
Vad skulle vi då hitta på? Jo, det fanns ett riktigt bra hösterbjudande på Icelandairhotels så vi passade på att få egentid på Hotel Fludir, som ligger på södra Island.
Hotellet är bra. Rummen är stora och det är nyrenoverat och fräscht. Vi valde också att äta på hotellet och det kan väl diskuteras huruvida den var. Å andra sidan är det inte lätt att gå på restaurang och bli nöjd när du själv är en mästerkock i köket.
Då fick hon äntligen konfirmeras. Det som skulle ha varit 4 april blev framflyttat till 22 augusti och även den var full med dramatik in i sista stund. Det blev konfirmation i kyrkan – om så annorlunda – då det enbart fick vara 10 konfirmander åt gången.
Det blev ingen jättestor bjudning efteråt men det blev ändå en fest med de allra närmsta. Och det blev jättelyckat!
Karin Inga är jättenöjd.
Årets sista sommarsemester börjar gå mot sitt slut. I dag är sista dagen och den bjöd på ett fantastiskt sommarväder. Ja, det var nästan så att det kändes som Sverige-sommar.
Hela familjen cyklade ner till Nautholl och gick på Braggen och åt lunch.
Kycklinghamburgaren är riktigt bra där.
Flickorna har nog gått och tittat på den i snart ett och ett halvt år. Den fanns tidigare i Smaralind men flyttades till Zoo när nöjesparken gjorde konkurs.
Där har den stått helt stilla då det har saknats reservdelar.
NU helt plötsligt gick den och det är makalöst vad den är häftig – eller skrämmande då. Flickorna var förstås överförtjusta men inget som mamma skulle någonsin vilja prova.
Disa åkte fyra gånger!
När vi kom till zoo den här dagen hade sälarna inget vatten. De höll på att rengöra poolen och under tiden låg sälarna och solbadade.
Så fort vattnet började komma tillbaka blev det full rulle på dem och de plaskade och lekte i det lilla vattnet.
Efter att ha besökt den botaniska trädgården i Akureyri, så känns den här aningen banal. Men den är välgjord och har sina fina charm.
Vi passade på att flanera runt i trädgården medans Disa var på skridskoträning.
I den botaniska trädgården finns också ett mysigt fik som heter Café Florian. Ägaren kommer från Färöarna och har satsat på bra kvalitet på sina råvaror.
Det är en enad familj. Nu ska det bli fantastiskt bra och skönt att få komma hem.
Det blev inte så som vi hade planerat men det blev jättebra ändå. Många intryck och upplevelser. Framförallt fick vi bra väder.
Tältvagn i all ära men det är nog inget för oss. Husbil eller husvagn vore nog så mycket bättre för vår del.
Det här är nog en av de bästa idéerna som jag sett. De har byggt ett kafé ovanför korna. Du sitter på en inglasad balkong och nedanför spatserar korna.
De har satsat på en enkel men högkvalitativ meny. Våfflor tillhör deras specialitet och serveras med all tänkbar variation.
Dísa bokstavligen älskar stället och det är hennes enda önskemål för den här resan. Och så satt hon som ett ljus och följde med stort intresse med korna nedanför. Där fanns även en kalv som inte var många dagar. Lyckan är total. ♥️
Så kom då fikat in och smaskigare än så här blir det inte.
Efter fikat börjde Dísa skruva på sig. ”Jag vill gå in till korna” Den här ungen tar aldrig nej som svar, så efter många om och men så traskar hon runt i ladugården.
Strax intill Akureyri ligger troligen en av de största skogsområden på Island. Det är en blandskog och du finner björk, gran och tall.
De har gjort fina gångstigar som går upp och ner så du får en fin promenad som känns i lår och vad.
Att flanera längs gångvägarna ger dig en liten Sverigekännsla och den blir än tydligare när dagen bjuder på 20 grader varmt, sol och ljumna vindar.
Om södra Island har sin gullfors så har norra delen sin egna fors; Godafoss. Mullrande vattenmassor trycks med en fasansfull kraft ut för stupet och det låter och för en himla massa väsen.
Mäktigt. Hänförande vackert.
Här bor dd isländska julnissarna. Japp, det är sant. Här har vi ju inte en nisse utan hela 13 stycken. De är inte alltid så snälla utan kan vara lite illvilliga om baren inte varit snälla och gått och sovit på rätt tid. De kommer en efter en ner från Dimmuborgir från och med den 11 desember. Barnen ställer en sko i fönstret och som sagt, har de varit snälla får de något gotteri eller en liten present men om de varit stygga får de en potatis.
Mamma till nissarna är Gryla och hon har en svart katt som spejar på familjerna och det sägs att hon åt de barn som inte fick nya skor och kläder till jul. Nuförtiden är hon mest till för att skrämmas och nog är hon riktigt ful. Hon sitter inlåst i julhuset i Akureyri. Pappa heter Leppaludir och även han är ful som stryk.
Disa ville inte riktigt tro oss men när hon fick se en liten grotta med fårskinnsbädd så blev hon ganska häpen. Kan det vara så att de verkligen bor här?
Dimmuborgir är som en labyrint och det gäller att följa uppsatta vägmarkeringar. Det fick Anna och Karin bli varse om och fick traska ganska rejält innan de hittade ut igen.
Ett mäktigt landskap kan vi nog alla hålla med om.
Det finns en självklar förklaringen varför området fått sitt namn. Mý, eller mýfluga på isländska är ilskna ettriga myggor som envist surrar runt ditt huvud och älskar att bita i öron och hårbotten.
Området är förstås också känt för terminologi och att komma till Hverasvæðið vid Mývatn är som att stå vid inkörsport till helvetet. Det bubblar och ryker ur en ljusbrun sörja. Stanken är fruktansvärd men är förstås inget annat än svavel. Riktigt sura ägg alltså.
Sjön själv är magiskt vacker som du gärna skulle vilja sitta ner och njuta av ett tag. Om det inte var för Mýflugorna…
Tänk att den lilla nordliga staden helt plötsligt fick en plats på världskartan när den omtalade beryktade men feel good och populära filmen Eurovision hamnade på Netflix.
Den pittoreska staden är annars mest känt för sina valsafaries. Och med tanke på att den ligger inte fullt en timmes bilfärd från Akureyri så blev det en lämplig dagstur.
Campinglivet tar på krafterna och efter att ha blivit väckt av ett par brölande polacker klockan sex så känns hemma än mer upskattat. Tältet är fuktigt och det börjar lukta ruttet gräs. Hotell känns som ett bättre alternativ just numen skam den som ger sig.
Sagt och gjort, bilen packades och vi styrde kosan mot norr. Om det regnade i Akureyri så bjöd Húsavík på betydligt bättre väder. Först ett besök på badhuset för att få bort tältlukten.
Därefter var hela familjen vrålhungriga. Det blev ett besök på Gamli Baukurinn. Det är en liten mysig restaurang inrett helt i trä. Inredningsdetaljer går i marint och vikings tema och det hänger många fina träsniden på väggarna.
Det serverades gigantiska pizzor som smakade riktigt bra. När alla var mätta gick vi längs den korta kajen och tog bilder på de hus och kyrka som visas i filmen.
Vi hittade även de små älvhusen. Det kändes nästan som att de hade koll på dig när du gick därifrån. Tänkte de kasta en kniv mot mig montro? ?
