Kategori: Arndís Sofia Birgitta

Att spela memory tycker Disa är jätteskoj. Särskilt om det är med Alfons Åberg. Hon är kvick på att para i hop spelen och hon berättar mer än gärna vad bilderna säger.

Följande diskussion utspelar sig:

Mamma: Arndis, vem är på bilden
Arndis: Pappa!
Mamma: Vad gör pappa på bilden?
Arndis är tyst
Mamma: Vad gör pappa på bilden? Läser pappa tidningen?
Arndis: Pappa bajsar!

För vem är det som enbart läser tidningen på toaletten 😉

Förra veckan kom en mamma fram till oss och sa: Är det du som är Arndis mamma? Min son pratar inte om någon annan hemma. Efter den dagen är det fler mammor som gett sig tillkänna att deras barn pratar inte om någon annan än vår lilla Arndis.

Hon är allas charmtroll på lekskolan som alla älskar.

Och nog är hon ett underbart litet troll som alltd är redo för bus, stoj och alltid så himla glad.

I måndags var vi på klass-samtal för lilla fröken bus och lärarna bokstavligen älskar det här lilla charmtrollet. Hon är så glad säger hon och alla barnen älskar henne. Hon är alltid vaken och nyfiken att prova något nytt och tycker allting är så roligt. Hon är oehört snäll mot de andra barnen och det syns att hon alltid vill dem väl. Hon har utvecklat sitt tal och kan säga upp till fem ord i en mening.

Det är också något som vi har märkt hemma. Hon blandar visserligen svenskan, isländskan och hör och häpna. Även engelska! Det beror på att hon lyssnar på filmer på youtube, Surfplattan har hon nämligen lärt sig och hur hon vet hur hon ska ta fram barnfilmer på youtube är fortfarande en stor gåta. Hon sjunger visor på engelska och blandar dem sedan med svenska och isländska.

Hon har också lärt sig att räkna. Vi har en bok om Nicke Nyfiken som räknar till 100 och i går räknade hon först på isländska och sen på svenska – till 20. Det är inte dåligt för en två-åring!

Fröken lilla finemang har nått trotsåldern.

Minsann.

I går när vi gick hem från badet började hon med att slita av sig strumporna och stoppa i fötterna barfota i stövlarna. Därefter klampade hon i väg – efter sin syster – trodde mamma. Men si det gjorde hon inte alls.

Nejdå, hon klampade friskt och hurtigt upp en trappa till gymet där hon smet in och stälde sig för att dansa och sjunga framför de stora speglarna.

När mamma äntligen fått ner henne till markplan och fått henne att gå ut genom spärrarna sparkade hon av sig stövlarna och började springa barfota längs med den stora fontänen som är i entrén.

Hon skulle inte ha stövlarna på sig något mer.

Inte ens när vi var på väg ut i snön skulle hon ha stövlarna. Att bråka med henne var lönlöst eftersom hon lyssnade inte alls på det örat så mamma sa, jahop, då får du väl gå ut barfota då.

Sagt och gjort, springer inte jäntungen ut barfota för att sedan tvärnita. Mamma frågar henne om det inte är kallt.

Ja kallt svarar hon tillbaka.

Vill du ha stövlarna?

Nej.

Är det inte kallt

Ja kallt

Vill du ha stövlarna

Nej.

Det blev en lång diskussion som slutade med att mamma bar henne till bilen – barfota.

Söndagen ämnades åt att hämta hem hästar och ett besök hos farfar. Kallt, klart och fantastiskt vackert. Flickorna tyckte det var skoj att prata med farfars bagge som stampade rejält i båset.