Det var en strålande söndag. Vi vill nog kalla det högsommarvärme även om termometern inte visar några 30 grader. Det blir aldrig så varmt här men när vi får klarblå himmel och runt 20-25 grader, ja då är det riktigt varmt och skönt.
Vi började med att cykla ner till intilliggande stallområde för att se på tävlingar.
Vi inväntade de äldre tjejerna som också kom på cykel. Och vi färdades vidare till Árbæjarsafn som vi så många gånger tidigare besökt. Vi säger det varje gång men det är något speciellt med att komma dit. En kort stunds flykt i både fantasi och tid.
Temat för dagen var ”När cirkusen kom till byn” och hela området hade förvandlats till ett cirkusområde med flaggor, cirkusartister och skäggiga damer. Disa tyckte det här var finemang och deltog i allt som gick att deltaga i. Hon var så aktiv att när tv:reporten gjorde repotage för kvällens nyheter lyckades Disa komma med hela tre gånger 🙂
Cirkus i alla ära men det var något helt annat som tog vår uppmärksamhet den här dagen. Noi Sirius, den isländska godisfabriken, firar 100 år och det gör de med en utställning om godisets historia. De första karamellerna påminner ganska mycket om polkagrisarna från Gränna. I utställningen berättas det om att det var förbjudet att införa godis och att det var inte först förrän 1970 som det blev tillåtet. Det var säkert inte för var gemene man då tullavgiften låg först på 100% men redan 10 år senare hade den skjunkit till 10%
Fantasin kittlar; vad var det som importerades först? Och vilka var det som köpte. Google sattes igång och nu är ju inte islänningarna dummare än så – regler är till för att brytas och om vi sätter ett annat namn på det så fungerar det ändå ganska bra.
Redan 1940 kom det som vi idag kallas för godis – Prince Polo. Det gick att importeras eftersom det kategoriserades som kex 🙂 Samtidigt kom Coca Cola till Island. Och det var förstås inga andra än den amerikanska militären som krävde det här. Då ligger vi i början av andra världskriget och natobasen byggdes i samma veva. Det går att läsa på coca colas isländska producent att det till en början hade 14 anställda som producerade 12.000 flaskor per dag men redan 1954 hade produktionen ökat till 25.000 flaskor om dagen. Jag kan tänka mig att islänningarna sörplade i sig nymodernheterna och köpte idén med hull och hår 🙂
Den mytomspunna ”blå opal” förbjöds 2005 och vi hade väl aldrig riktigt satt oss in i varför den förbjöds. Alla pratar om den blå opalen som fått någon form av status-stämpel. När vi läser om varför den förbjöds så är det en ganska självklar och enkel förklaring. Blå Opal innehöll nämligen kloroform 😮
”Kloroform är ett av de äldsta bedövningsmedlen vid operationer. Det ansågs ha flera fördelar i jämförelse med eter, bland annat var det inte brandfarligt och det har dessutom en behagligare doft. Mot slutet av 1800-talet insåg man dock att kloroform också hade en tendens att orsaka leverskador, samt hjärtarytmier, och eter blev det dominerande narkosmedlet.
Kloroform har även använts för att avliva djur.
Kloroform har tidigare funnits receptfritt på Apoteket, men inte längre. Varan med namnet ”Kloroform: Dentallösning” har begränsad användning då den innehåller endast cirka 5 % kloroform som används för att lösa upp hartset i lösningen.”
Så ja, det var kanske inte så konstigt att den förbjöds?
Dagens Noi Sirius är dock helt förknippad med kvalitetschoklad och särskilt till påsk då vi äter de här fantastiskt fina chokladäggen.
Ja utställningen fick dig att fundera vilket är i våra ögon målsättning med besöket. I slutet av utställningen fanns det en tävling och den skulle vi förstås deltaga i.
Vi vandrar vidare i parken och kommer förbi det gamla scout-huset. Där hade det säkert tillbringats många trevliga stunder men den var liten och trång. Trots det kunde 16 stycken sova där inne samtidigt :O
En annan relativt ny utställning är ångloket och ångvältaren. Tåget blev aldrig ordentligt introducerat på Island och idag har vi inga tåg över huvudtaget. Däremot så fanns det en mycket kort sträcka som användes runt 1920. Det berodde på att vid den tiden fanns det ingen hamn i Reykjavik och de stora skeppen fick därför ankras upp en bra bit ut till havs och att varorna sedan fraktades med mindre båter in till land, där just det här loket drog sedan varorna längre in i staden för vidare transport.
Ångvältaren användes också flitigt runt 1920 och då de asfalterade inne i Reykjavik. Asfaltsmassan drogs av häst och vagn och därefter kördes ångvältaren.
Därefter cyklade vi hem och njöt av det goda vädret.