Benjaminsdöttrar – systrar som bor på Island
Det blev en söndagstur som hette duga. Målet var denna svarta strand med dess gigantiska raukar.
Det varnades för kraftiga vågor och tidvatten. Berget talade för sig och bjöd på en fantastisk ögonfröjd och konstverk. Vatten är en fantastisk skapelse. Moder natur hon kan hon.
Disa har alltid haft ett brinnande intresse för Lego. Och får hon ett nytt lego – sitter och hon strategiskt och bygger allt klart på en gång. Ja, det spelar ingen roll hur stort det än är – det ska bli klart!
Genom åren har det förstås blivit en hel del Lego och allt har varefter samlats i en stor låda. Häromdagen var vi och hälsade på en kusin som också varit intresserad av Lego som barn. Han är nu fullvuxen och har sina egna barn. Star Wars var hans största intresse och han har massor med rymdskepp. De är fortfarande ihopsatta och hänger fint uppe i taket inne hos sönerna. Det tyckte vi verkade riktigt skoj så när vi kom hem drog vi fram allt Disas Lego. Som tur så hade vi sparat alla beskrivningarna.
I hela två dagar höll vi på för det tar sin lilla tid att hitta alla bitarna. De flesta bitarna fanns som tur var kvar.
Nu hade Disa varit så duktig att hon minsann skulle få ett nytt Lego. Hon valde Lego Friends och Mias stora hus. Det är jättestort. Ja så stort att Disa inte kunde sätta ihop allt på en gång, till Disas stora förtret. Men dag två var det klart!
Då hade mamma hunnit städa det minst sagt stökiga rummet och allt Lego fick sin egna plats i den vita hyllan.
Väl tillbaka igen efter vårt turistande på Snaefellsness så ville Disa rida. Självklart tog vi ännu en fantastisk ridtur och mäktigt att rida i flygande fart brevid den stora nyfikna hästflocken som kom galloperande vid sidan av oss.
Därefter var det dags för Karin att få sin önskan uppfylld. Hon hade pratat om att få ordna en lägereld nere på stranden och grilla marsmallows.
Snabbt samlade vi ihop lite brännbart material och körde igenom hagen för att ta oss ner till fyren och stranden. Klocka hann bli midnatt och vi drar igång med ett fint bål.
Det är nog inte så konstigt att Island är ett så populärt land att besöka. Det har många fina pärlor som är helt enastående vackra och du häpnar över detta makalösa ögonkonfekt som vind och vatten har skapat.
Vi åkte ut till nationalparken på Snaefellsness. Denna del av Island som uppmärksammats redan av Jules Verne, och jorden runt på 80 dagar där de åkte in till jordens innre genom en ingång i Snaefellsness-jökullen. Den sägs inneha en speciell kraft som de kännsliga känner och att den ger dig en speciell kraft.
När den bjuder på klarblå himmel är den magiskt vacker men du kan inte alltid få allt. Idag hade den satt mössa på sig. Vädrets makter var dock på vår sida och det var relativt varmt och lite vind.
Vi åkte från Bergi mot den lilla fiskeby Ólafsvík. Därefter gick färden vidare till Hellissand, där vi gick ner till den svarta sanden.
Vi styrde vidare till fyren ute på Skalsnagi och Dritviks raukar.
Vinden och vattnet hade lekt konstnärer.
Vi avslutar dagen med att äta fish and chips som var helt sagolikt gott.
Pabba B äldsta syster driver hästuppfödning och Arnbnb. Gården, som heter Berg Cottage and Guesrhouse ligger fantastiskt vackert vid foten av det världsberömda berget Kirkjufell, som bland annat är känt från Games of Throwns.
Anna Björk har nu varit där en vecka och hjälpt till på gården och tiden har varit helt great, enligt henne.
Inte undra på för så fort som du kommer dit insuper du lugnet och naturen är helt underbar.
Får du dessutom rida på Islands bästa hästar så infinner sig drömarnas land.
Våran Disa är helt salig efter ridturen ikväll och Karin är mest nöjd att få lek med alla hundarna och katterna.
Nu känner jag nog inte till hela historien men det handlar om ett byggprojekt som totalt ballade ur och blev ruskigt mycket dyrare än vad som planerats. Hela kalaset kollapsade och i dag är det uppköpt och omgjort till en restaurang.
Det har varit ganska dåligt väder på sistone men i dag sken solen om så tidsvis. Det blåste fortfarande en isande nordanvind men den var inte särskilt byig eller stark så vi bestämde oss för att ge oss i väg på en cykeltur. Målet var Nauthollsvik där vi skulle bada på stranden.
Vi åkte ”den andra vägen”, dvs genom Kopavogsdalen, rundade Kársnes i Kopavogur för att sedan ansluta till Nauthollsvik, eller Playa del Reykjavik, som den så fint kallas i resekataloger om Reykjavik.
Väl där var vi både törstiga och hungriga och vi beslutar oss att gå till Brakkinn för lite förtäring. Det blev en positiv upplevelse där maten var fantastisk god och kostade inte särskilt mycket. Disa och pappa B fick hamburgare, Karin kyckling och själv åt jag en kycklingburgare. Pommes var fantastiskt krispigt goda.
Därefter ville Disa och mamma bada. Vi gick ner till stranden och satt först i heita pottinn för att sedan testa loonen. Den var lika varm som en insjö i Sverige brukar att vara om sommaren. Sen testade vi havet. Det var förstås betydligt kallare men höll ändå 12 grader.
Därefter cyklade vi hem genom Fossvogsdalen där Karin och Disa fick prova apa-gungan och vi cyklade igenom den fina rosträdgården.
Cyckelturen nådde hela 23 km 🙂 och vi fick en fantastiskt fin dag tillsammans 🙂
Nej det fanns aldrig några riddare på Island – men det finns spår om att de existerade i dåtidens människors medvetande.
Det var temat på den guidade visningen vi fick på Isländska nationalmuseumet idag. Det regnade rejält när vi vaknade och för att då göra något vettigt av dagen så bestämde mamma och Disa att gå på museum.
Spåren finner vi först och främst i dörrar och textiler men hästutrustningarna visade kunskaper om att männsiskorna lärt sig att hantera hästarna på samma sätt som riddarna.
Vi fick en flykt i tidens fantasi och guiden lärde lekfullt barnen om riddare och de fick leta själva efter tänkbara spår av riddarna.
Det finns bland annat en dörr som innehåller sagan om när riddaren besegrade draken och räddade därmed ett lejon. Lejonet slog sedan följe med riddaren och gick vid hans sida tills han dog. Då lade sig lejonet vid graven och svalt till slut ihjäl. Isländska falkar var ett hett bytesdjur och det betalades rejäla summor för en falk.
Anna Björk tyckte det var långtråkigt. Hennes sommarjobb hade paus och alla kompisarna var upptagna på annat. Bryndis, hennes bästa kompis, hade nog inspirerat henne om att åka ut till landet och jobba.
Pappa B tog kontakt med sin äldsta syster som har hästgården Bergi och det tyckte Anna skulle vara helt perfekt att få vara i en vecka och få jobba med gård och djur.
Idag åkte vi dit. Och det slutade med att vi tar med oss två hästar därifrån. Ett fint sto som kommer att passa Anna Björk och en vallack som blir ett fint projekt för pappa B till vintern.
Det blomstrar rejält i år. Efter vårt besök på zoo var vi glass-sugna. För att gå till glassbaren kan du gå igenom den botaniska trädgården. Här fick vi en ögonkonfekt av dess like.
Helt plötsligt när vi kollade in grisarna, tjuter Disa till i ren förtjusning.
Jag har tappat min tand!
Då är den första officiella semesterdagen i dag. Vädret hade inte varit särskilt lovande men vi fick en härlig första dag där solen tittade fram och det kändes ordentligt varmt.
Zoo börjar nu ta form ordentligt och parken är en ren fröjd att besöka. Karusellerna har fått ny plats och det blomstar vackert.
Söndagen bjöd också på ett snabb-besök hos vännerna Andrea och Kjartan. Han fyller år i morgon och bjöd hastigt till våffelkaffe. Så på väg hem från stan hoppade vi in till dem och fick oss en smaskig våffla med grädde och choklad 🙂
Regntunga skyar. Hällregn som blandades med ett tunt fint sommarregn. Söndagen bjöd egentligen på ett riktigt kojväder men tjejerna ville göra annorlunda.
Anna Björk ville köpa en ny fjällrävenväska. Den finns nere i Reykjaviks city så vi begav oss dit. Och när vi ändå är nere på stan så vore det väl trevligt att gå och fika.
Det är kul med utställningar som skapar nyfikenhet. Det är extra skoj när den får dig att forska i fakta för när det pratas förbud i ena utställningen men visar förpackningar av godis – utländskt godis – från ett mycket tidigare årtionde i en annan utställning, så känns det som att det inte är något som stämmer.
Hur gick det till att det kunde visas Mackentosh-burkar från 1920 när importförbud av godiset hävdes 1970?
Ja, googlar du lite så finns det svar. Och det här ger egentligen också svaret till varför alla islänningar är galet förtjusta i Mackentosh och varför islänningen än i dag har så stark tradition till dessa karameller kring jul och andra högtider.
Det här var godiset för det rika folket. Och jodå, visst kom det på marknaden redan 1936. Illegalt. Trots det så finns det en annons i tidningen Morgunbladet, men det tvistas om det är utländska orginalet eller en kopia, tillverkad på Island.
1970 hävs alltså importförbudet men tullen ligger på 100% vilket förklarar att Mackentosh köptes vid större högtider, som tex julen och konfirmationer. Den traditionen finns än i dag, trots att du kan numer kan köpa det året om. Att det då inte heller var möjlighet för alla att köpa, förklarar varför den starka traditionen hos islänningar är så stor än idag.
Vidare kan du läsa att det här tillhörde det som du handlade när du åkte utomlands och taxfreebutiken på flygplatsen öppnade redan 1958. Du fick då som på så många andra flygplatser enbart köpa på vägen ut ur landet och inte när du landade. Där började de tidigt sälja mackentosh och annat godis. När det sedan blev tillåtet att handla när du landade beskrivs det att det såldes 3,5 ton av godissort. Det bör kanske också nämnas att på den här tiden inte var särskilt vanligt med utlandsresor.
Beteendevetenskapen för det här säger oss ganska mycket. Den speglar ganska tydligt hur djupt det här sitter hos islänningen. Du handlar alltid hela ”tullen” när du åker utomlands och du har alltid en burk Mackintosh hemma inför julen.
Disa hamnade ännu en gång i medier. Den här gången på Árbæjarsafns hemsida:
Det var en strålande söndag. Vi vill nog kalla det högsommarvärme även om termometern inte visar några 30 grader. Det blir aldrig så varmt här men när vi får klarblå himmel och runt 20-25 grader, ja då är det riktigt varmt och skönt.
Vi började med att cykla ner till intilliggande stallområde för att se på tävlingar.
Vi inväntade de äldre tjejerna som också kom på cykel. Och vi färdades vidare till Árbæjarsafn som vi så många gånger tidigare besökt. Vi säger det varje gång men det är något speciellt med att komma dit. En kort stunds flykt i både fantasi och tid.
Temat för dagen var ”När cirkusen kom till byn” och hela området hade förvandlats till ett cirkusområde med flaggor, cirkusartister och skäggiga damer. Disa tyckte det här var finemang och deltog i allt som gick att deltaga i. Hon var så aktiv att när tv:reporten gjorde repotage för kvällens nyheter lyckades Disa komma med hela tre gånger 🙂
Cirkus i alla ära men det var något helt annat som tog vår uppmärksamhet den här dagen. Noi Sirius, den isländska godisfabriken, firar 100 år och det gör de med en utställning om godisets historia. De första karamellerna påminner ganska mycket om polkagrisarna från Gränna. I utställningen berättas det om att det var förbjudet att införa godis och att det var inte först förrän 1970 som det blev tillåtet. Det var säkert inte för var gemene man då tullavgiften låg först på 100% men redan 10 år senare hade den skjunkit till 10%
Fantasin kittlar; vad var det som importerades först? Och vilka var det som köpte. Google sattes igång och nu är ju inte islänningarna dummare än så – regler är till för att brytas och om vi sätter ett annat namn på det så fungerar det ändå ganska bra.
Redan 1940 kom det som vi idag kallas för godis – Prince Polo. Det gick att importeras eftersom det kategoriserades som kex 🙂 Samtidigt kom Coca Cola till Island. Och det var förstås inga andra än den amerikanska militären som krävde det här. Då ligger vi i början av andra världskriget och natobasen byggdes i samma veva. Det går att läsa på coca colas isländska producent att det till en början hade 14 anställda som producerade 12.000 flaskor per dag men redan 1954 hade produktionen ökat till 25.000 flaskor om dagen. Jag kan tänka mig att islänningarna sörplade i sig nymodernheterna och köpte idén med hull och hår 🙂
Den mytomspunna ”blå opal” förbjöds 2005 och vi hade väl aldrig riktigt satt oss in i varför den förbjöds. Alla pratar om den blå opalen som fått någon form av status-stämpel. När vi läser om varför den förbjöds så är det en ganska självklar och enkel förklaring. Blå Opal innehöll nämligen kloroform 😮
”Kloroform är ett av de äldsta bedövningsmedlen vid operationer. Det ansågs ha flera fördelar i jämförelse med eter, bland annat var det inte brandfarligt och det har dessutom en behagligare doft. Mot slutet av 1800-talet insåg man dock att kloroform också hade en tendens att orsaka leverskador, samt hjärtarytmier, och eter blev det dominerande narkosmedlet.
Kloroform har även använts för att avliva djur.
Kloroform har tidigare funnits receptfritt på Apoteket, men inte längre. Varan med namnet ”Kloroform: Dentallösning” har begränsad användning då den innehåller endast cirka 5 % kloroform som används för att lösa upp hartset i lösningen.”
Så ja, det var kanske inte så konstigt att den förbjöds?
Dagens Noi Sirius är dock helt förknippad med kvalitetschoklad och särskilt till påsk då vi äter de här fantastiskt fina chokladäggen.
Ja utställningen fick dig att fundera vilket är i våra ögon målsättning med besöket. I slutet av utställningen fanns det en tävling och den skulle vi förstås deltaga i.
Vi vandrar vidare i parken och kommer förbi det gamla scout-huset. Där hade det säkert tillbringats många trevliga stunder men den var liten och trång. Trots det kunde 16 stycken sova där inne samtidigt :O
En annan relativt ny utställning är ångloket och ångvältaren. Tåget blev aldrig ordentligt introducerat på Island och idag har vi inga tåg över huvudtaget. Däremot så fanns det en mycket kort sträcka som användes runt 1920. Det berodde på att vid den tiden fanns det ingen hamn i Reykjavik och de stora skeppen fick därför ankras upp en bra bit ut till havs och att varorna sedan fraktades med mindre båter in till land, där just det här loket drog sedan varorna längre in i staden för vidare transport.
Ångvältaren användes också flitigt runt 1920 och då de asfalterade inne i Reykjavik. Asfaltsmassan drogs av häst och vagn och därefter kördes ångvältaren.
Därefter cyklade vi hem och njöt av det goda vädret.
