Det är kul med utställningar som skapar nyfikenhet. Det är extra skoj när den får dig att forska i fakta för när det pratas förbud i ena utställningen men visar förpackningar av godis – utländskt godis – från ett mycket tidigare årtionde i en annan utställning, så känns det som att det inte är något som stämmer.
Hur gick det till att det kunde visas Mackentosh-burkar från 1920 när importförbud av godiset hävdes 1970?
Ja, googlar du lite så finns det svar. Och det här ger egentligen också svaret till varför alla islänningar är galet förtjusta i Mackentosh och varför islänningen än i dag har så stark tradition till dessa karameller kring jul och andra högtider.
Den här burken finns med i Nezlan-utställningen. Den var alltiså inflyttad av dem som varit utomlands.
Det här var godiset för det rika folket. Och jodå, visst kom det på marknaden redan 1936. Illegalt. Trots det så finns det en annons i tidningen Morgunbladet, men det tvistas om det är utländska orginalet eller en kopia, tillverkad på Island.
1970 hävs alltså importförbudet men tullen ligger på 100% vilket förklarar att Mackentosh köptes vid större högtider, som tex julen och konfirmationer. Den traditionen finns än i dag, trots att du kan numer kan köpa det året om. Att det då inte heller var möjlighet för alla att köpa, förklarar varför den starka traditionen hos islänningar är så stor än idag.
Vidare kan du läsa att det här tillhörde det som du handlade när du åkte utomlands och taxfreebutiken på flygplatsen öppnade redan 1958. Du fick då som på så många andra flygplatser enbart köpa på vägen ut ur landet och inte när du landade. Där började de tidigt sälja mackentosh och annat godis. När det sedan blev tillåtet att handla när du landade beskrivs det att det såldes 3,5 ton av godissort. Det bör kanske också nämnas att på den här tiden inte var särskilt vanligt med utlandsresor.
Beteendevetenskapen för det här säger oss ganska mycket. Den speglar ganska tydligt hur djupt det här sitter hos islänningen. Du handlar alltid hela ”tullen” när du åker utomlands och du har alltid en burk Mackintosh hemma inför julen.
Disa hamnade ännu en gång i medier. Den här gången på Árbæjarsafns hemsida:
Det var en strålande söndag. Vi vill nog kalla det högsommarvärme även om termometern inte visar några 30 grader. Det blir aldrig så varmt här men när vi får klarblå himmel och runt 20-25 grader, ja då är det riktigt varmt och skönt.
Vi började med att cykla ner till intilliggande stallområde för att se på tävlingar.
Vi inväntade de äldre tjejerna som också kom på cykel. Och vi färdades vidare till Árbæjarsafn som vi så många gånger tidigare besökt. Vi säger det varje gång men det är något speciellt med att komma dit. En kort stunds flykt i både fantasi och tid.
Vi cyklade igenom den vackra Eliðarárdalurinn. Vattnet glittrade så fantastiskt härligt den här dagen.
Temat för dagen var ”När cirkusen kom till byn” och hela området hade förvandlats till ett cirkusområde med flaggor, cirkusartister och skäggiga damer. Disa tyckte det här var finemang och deltog i allt som gick att deltaga i. Hon var så aktiv att när tv:reporten gjorde repotage för kvällens nyheter lyckades Disa komma med hela tre gånger 🙂
Disa tog alla chanser hon fick till att leka cirkusartist 🙂
Disa leker starka mannen
Vi träffade Maria och Enrique
Bilverkstaden
Det bjöds på sockerpuffar som grillades över öppen eld.
Cirkus i alla ära men det var något helt annat som tog vår uppmärksamhet den här dagen. Noi Sirius, den isländska godisfabriken, firar 100 år och det gör de med en utställning om godisets historia. De första karamellerna påminner ganska mycket om polkagrisarna från Gränna. I utställningen berättas det om att det var förbjudet att införa godis och att det var inte först förrän 1970 som det blev tillåtet. Det var säkert inte för var gemene man då tullavgiften låg först på 100% men redan 10 år senare hade den skjunkit till 10%
En annons från förrBröstkaramellerna som påminner om polkagrisar från GrännaGammal bild från godistillverkningen
Fantasin kittlar; vad var det som importerades först? Och vilka var det som köpte. Google sattes igång och nu är ju inte islänningarna dummare än så – regler är till för att brytas och om vi sätter ett annat namn på det så fungerar det ändå ganska bra.
Redan 1940 kom det som vi idag kallas för godis – Prince Polo. Det gick att importeras eftersom det kategoriserades som kex 🙂 Samtidigt kom Coca Cola till Island. Och det var förstås inga andra än den amerikanska militären som krävde det här. Då ligger vi i början av andra världskriget och natobasen byggdes i samma veva. Det går att läsa på coca colas isländska producent att det till en början hade 14 anställda som producerade 12.000 flaskor per dag men redan 1954 hade produktionen ökat till 25.000 flaskor om dagen. Jag kan tänka mig att islänningarna sörplade i sig nymodernheterna och köpte idén med hull och hår 🙂
Den mytomspunna ”blå opal” förbjöds 2005 och vi hade väl aldrig riktigt satt oss in i varför den förbjöds. Alla pratar om den blå opalen som fått någon form av status-stämpel. När vi läser om varför den förbjöds så är det en ganska självklar och enkel förklaring. Blå Opal innehöll nämligen kloroform 😮
”Kloroform är ett av de äldsta bedövningsmedlen vid operationer. Det ansågs ha flera fördelar i jämförelse med eter, bland annat var det inte brandfarligt och det har dessutom en behagligare doft. Mot slutet av 1800-talet insåg man dock att kloroform också hade en tendens att orsaka leverskador, samt hjärtarytmier, och eter blev det dominerande narkosmedlet.
Kloroform har även använts för att avliva djur.
Kloroform har tidigare funnits receptfritt på Apoteket, men inte längre. Varan med namnet ”Kloroform: Dentallösning” har begränsad användning då den innehåller endast cirka 5 % kloroform som används för att lösa upp hartset i lösningen.”
Så ja, det var kanske inte så konstigt att den förbjöds?
Ett gigantiskt påskägg av choklad
Med varje ägg finns ett ordspråk
Kakaobönor
100 år av godis
Dagens Noi Sirius är dock helt förknippad med kvalitetschoklad och särskilt till påsk då vi äter de här fantastiskt fina chokladäggen.
Ja utställningen fick dig att fundera vilket är i våra ögon målsättning med besöket. I slutet av utställningen fanns det en tävling och den skulle vi förstås deltaga i.
Vi vandrar vidare i parken och kommer förbi det gamla scout-huset. Där hade det säkert tillbringats många trevliga stunder men den var liten och trång. Trots det kunde 16 stycken sova där inne samtidigt :O
Gasolspisar för vandringar 🙂
Provianter från forna tider
En annan relativt ny utställning är ångloket och ångvältaren. Tåget blev aldrig ordentligt introducerat på Island och idag har vi inga tåg över huvudtaget. Däremot så fanns det en mycket kort sträcka som användes runt 1920. Det berodde på att vid den tiden fanns det ingen hamn i Reykjavik och de stora skeppen fick därför ankras upp en bra bit ut till havs och att varorna sedan fraktades med mindre båter in till land, där just det här loket drog sedan varorna längre in i staden för vidare transport.
Ångvältaren användes också flitigt runt 1920 och då de asfalterade inne i Reykjavik. Asfaltsmassan drogs av häst och vagn och därefter kördes ångvältaren.
Därefter cyklade vi hem och njöt av det goda vädret.
Om det är något som hela familjen gillar så är det cykling. Mamma cyklar till jobbet och det är väl den enda motionen som hon får med pappa B på. Den här dagen cyklades det 39,5 km.
Samtidigt så deltog Karin Inga i en cykeltävling.
Dagen till ära bjöd på ett fantastiskt sommarväder och det var i princip vindstilla.
Det börjar bli en söndagstradition att bege sig en liten stund till zoo. Och det är alltid lika roligt och trevligt. Särskilt så här på sommaren. I dag hade Disa med sig två kompisar.
Det skulle bli emellan 20-25 grader varmt i dag. Det ska vi ta vara på, sa mamma och fick först med sig Karin och Disa till Reykjaviks Zoo. Fantastiskt mysigt att gå och titta på alla djuren och flickorna åkte några gånger i karusellerna.
Kalven är så mjukFina kalvar på grönbeteSälarna lekte med matenMinken var aktiv och uteGeggoödlaFallturnDe bygger om och gör fint i parken
Därefter åkte vi hem och åt lite lunch. Nästa event var Arbaerjasafn, museumet med de gamla husen. I dag hade de invigning av en ångvält och ett ånglok. Vi träffade där Andrea med familj och vi spelade spel.
Nu var det riktigt varmt och vi lämnade av Anna hemma då mamma och Disa fortsatte till badhuset. Där var det knökafullt med folk.
Vi fick åka ungefär en timme för att komma till Hraunborgir. Där hade de dukats upp med svenska varor, det bjöds på svensk sill och öl och det fanns en liten bondemarknad som sålde diverse varor. Midsommarstången restes och vi dansade och sjöng små grodorna. Dessutom arrangerades det både fiskdam och tipspromenad. Det blev en riktigt lyckad dag!
Det här året känns helt enkelt jättekonstigt. Ett virus som härjar som gör att nutidens människa blir begränsad i vad vi gör och vilka vi träffar. Vanligtvis skulle vi vara i Svreige nu. I år är vi på Island. Och vi har inga som helst planer på att åka utomlands. Hjärtat gråter. Rötterna förtvinar. Sommaren tillhör Sverige. Det har den alltid gjort.
Flickorna tycker det är tragiskt. Den som ändå lider mest av det är Karin. Hon tycker att sommaren är helt förstörd. Vi kan inget annat än hålla med.
Vi försöker ändå. Vi firar midsommar hemma. I morgon åker vi och firar svensk midsommar på Island.
Även om de två äldre systrarna nu äntligen börjar visa lite intresse av hästar och ridning så är det ändå Disa som går i täten för både intresse och orken att vara i stallet. Hela vintern har hon gladligen kommit med och hjälpt till med mockning, borstning och ridning. Hon har sin egna häst Feykri som hon döpt till Choklad och den hästen har verkligen lärt henne massor av grundreglerna. Att kunna rida de olika gångarterna och ha balansen vare sig det går fort eller sakta.
Som avslutning på hästsässongen fick Disa gå på ridläger. Det tyckte hon var fantastiskt roligt.
Den hästen som ändå tog hennes hjärta var den hästen som såg ut som en nallebjörn. Han har diabetes och tappar därför inte pälsen vilket gör att han ser ut som en björn.
Det var tre riktigt glada hästar som sprang med full livsglädje ut i den stora hagen och friheten. Här ska de gå tills vi släpper in dem igen i mitten/slutet på november.
Därefter åkte vi till den intilliggande staden Selfoss och köpte glass på Hupp.
Då tar den här hästsässongen slut och det avslutade vi med att rida en jättelång ridtur som vi inte ridit på flera år. Det märktes för jösses vad träden hade vuxit. I morgon åker hästarna ut till hagen på landet. Disas häst blir dock kvar ett tag till då hon ska gå på ridläger under kommande vecka.
Nytt träns som ska märkas med ArndisPappa B har grejjer till att märka Titta, nu är jag redo inför kommande ridlägerSjälvklart ska nya tränset användas. Bling blingHär är vi ganska nära BurfellsgjáPaus i ”ánastoppet” CheeeeseLummigt värreEn bra avslutning på sässongen
Så kom då sommarlovet. Vårterminen har minst sagt varit annorlunda där Karin läst hemma och endast gått ett par timmar i veckan. Disa gick visserligen varje dag men under helt andra former och inte heller hela dagarna, som hon var van att göra. Inget fritids, ingen skollunch och klasserna var små och uppdelade.
Det tyckte Disa var bra. Mycket bättre än den annars så gigiantiska skolklass som de har varit tidigare.
Dagen till ära ville Disa vara riktigt fin. Mamma lockade håret och hon klädde sig i sin nya fina sommarklänning och blomdiadem. Hon är så fin!
Tänk, nu är det 10 år sen som Anna Björk för första gången hade skolavslutning för första gången och i dag gick hon ut grundskolan. Det gjorde hon med trompi och galans. Toppbetyg i alla ämnen så nu går vi och väntar på besked om hon har kommit in på sin gymnasiala linje.
Hon har ansökt till FG i Gardabaer med inriktning på design och marknadsföring. Hon vill bli inredningsarkitekt.
COVID-19 sätter prägeln på 2020 och alla evenemang ser annorlunda ut i år. Så även sjömansdagen som vi normalt alltid firar nere i Reykjavik. I år var det evenemanget inställt men Arbaers museum höll öppet och vi kunde där få förflytta oss i tiden och uppleva hur fisknäringen så ut förr i tiden.
Det är alltid lika spännande att komma till parken och uppleva de gamla husen och har de då dessutom statister som är utklädda till tidseran, ja då blir upplevelsen komplett.
Pappa B äldsta syster bor i Grundafjördur. I dag åkte vi dit för att gå på konfirmation. En gemytlig stund där vi träffade släkt och den största katten vi någonsin sett.
Det är långhelg och sommaren börjar så smått att infinna sig. Cyckling är något som hela familjen gillar och den här dagen hade Disa bestämt att vi skulle ut på cykeltur. Givetvis fick vi regn på oss men trots det fick vi en härlig stund i Gudmundarlundur.
Det är så mycket som du tagit för givet. Så kommer en pandemi. Ett virus som är så lömskt att du överhuvudtaget inte kan förstå hur fruktansvärt det egentligen är. Den moderna tiden har inte plats för dessa typer och katastrofer och när det då slår till så står världen lamslagen.
Ja, inte här på Island för vi är vana vid katastrofer. Vi har en beredskapsplan sedan jättelänge och den gör sig väl på pass vid tider som det här.
Hela våren har vi varit instängda men nu äntligen börjar vi vakna ur vår dvala och vi vågar titta ut igen.
Det var varmt välkommet att zoo öppnar igen och det tog oss inte många dagar förrän vi besökte den barnvänliga parken.
Vi kom hem ganska sent ifrån 80 årskalaset men det stoppade varken Disa eller vi andra att bege oss ner till stallet för en kvällsritt. Eller ja, rättare sagt det blev en midnattsritt då vi inte kom tillbaka förräns halv ett.
Kvällen var ganska varm och solen sken när vi red iväg och det var ljuvligt att rida bland lövträden i Elliárdalur.
Disa ville minsann visa att hon kan själv och gav sig inte förrän hon tagit sig upp i sadeln på egen hand.
Det var en kall och trött Disa när vi kom hem… men kul hade vi!
