Så kom vi då äntligen i väg för att plocka lite blåbär. Hela lördagen och halva söndagen ägnades åt de små runda, söta goa bären. Hela fem liter fick vi i hop och flickorna var duktiga på att både passa sin lillasyster och plocka bär.
Mamma gjorde sylt på hela kalaset så nu har vi sylt för hela vintern.
Disa tyckte det var roligt att vara hos afi för där får hon – nästan – springa som hon vill. Och det gjorde hon. Rätt var det var hade hon sprungit långt in i hästhagen men då fick hon snabbt höra att där var det inte så bra att vara.
Väl hemma igen och vid middagen hade flickorna en diskssion som får vem som helst att dra på smilbanden.
Karin: Jag heter Arndis!
Arndis: Nej, du heter Karin!
Anna: Vad heter jag?
Arndis: Anna!
Anna pekar på mamma: Vad heter hon?
Arndis: mamma!
Nu fyller både Karin och Anna in: nej hon heter Maria
Arndis funderar både länge och väl. Neeeeeej, hon heter mamma! Inte lurar ni mig inte!
