Här har vi haft en grymt kall vår och trots att vi gick in i sista helgen i maj så finns det knappt en tillstynnelse av vår, sommar och grönt. Gräsmattorna är fortfarande bruna av fjolårets döda gräs och träden har små, små musöron som inte riktigt vågar sig fram.
Karin Boyes ”Visst gör det ont när knoppar brister” passar verkligen in på årets upplaga av vår.
I tidningarna skriver de om att det här är den kallaste våren sedan 1970. Jahopp.
Men så – äntligen händer det något. I fredags fick första riktigt sköna vårkvällen. Allt var tyst, lugnt och stilla och luften kändes riktigt behaglig. Och ja, solen har förstås gjort sitt intågande för länge sen. Nu har vi ljust dygnet runt och det är en härlig upplevelse efter den långa mörka vintern.
Vi passade på att tillbringa kvällen i stallet. Anna och Karin passade sin syster medans föräldrarna först spelade in de två hästarna som nu ska iväg på försäljning. Vid elvatiden på kvällen var det fortfarande lika härligt ute så vi tog oss ytterligare en ritt. Och det är väl tur att vi bor så nära stallarna så vi red helt enkelt hem för att se till de små liven att det sov ordentligt. Det gjorde de. Anna och Disa låg i våra sängar och Karin sussade gott under trappen.
