Blog
Tisdag 29 Mars
Yay!
Comment? Copyright © mom's weightblog
Tisdag 29 Mars
VägskälDet är vissa saker i livet som du inte kan göra „en nästa gång”. Annars är det mycket lätt hänt att du rycker på axlarna och säger ”jag fixar det nästa gång”
I morse insåg jag att det finns faktiskt en hel del saker som du måste göra under en viss tidsperiod och det är viktigt att du verkligen hoppar på dem tåg som erbjuds dig. Nu är det lätt att bli bitter och tänka att ”tjaha, det är väl så dags att bli efterklok nu?” Och ja, skitlätt om du frågar mig. Jag satt och funderade på vad jag skulle ha gjort annorlunda om det nu verkligen var så att det gick att göra en ”nästa gång”.
Ja, en sak är säker. Jag hade tagit min skolgång på ett allvarligare plan. Jag hade inte valt den ekonomiska/marknadsmässiga vägen. Jag hade läst mer och jag hade definitivt valt en längre universitetsväg. Nu har jag visserligen min master men det känns som att det är ett oklarat kapitel.
Ja, jag vet. Nu är det många som skakar på huvuet för en större säljmänniska än jag går väl knappast att finna i ett par skor. Jag skulle kunna sälja en låda spik där köparen får en känsla av att denne köper guld och diamanter.
Suck.
Så jag antar att jag på sätt och vis har gått efter mitt kall. Å andra sidan så kan det vara så att min personlighet har formats av de många år jag de fakto varit verksam. Jag minns pappa alltid sa till mig, en människa kan inte plugga sig till sälj, en bra säljare föds du till. Du föddes sådan, det är sån du är. Jag har aldrig riktigt förstått vad han menade med det där. Egentligen.
Nej, hade jag haft ”en nästa gång” då hade jag blivit system specialist. En innovatör. Den som sitter hela sitt vakna jag och finner nya innovativa lösningar för internet, mobilen eller rentuavsagt, den computa world vi lever i idag.
Det kan vara därför som jag, på sätt och vis, tar igen den genen genom att utveckla hemsidor till den ene än den andra på min fritid. Jo, det är sant. Jag är nästan som den här kluvna människan med två jag. På dagen är jag den sociala marknads och säljmänniskan som rapar in case på löpande band och på kvällen byter jag skepnad till den nördiga datautvecklaren. Och de fakto är att jag trivs ypperligen i roll nummer två. Kanske är det just därför som jag skulle vilja göra ”en nästa gång”.
Jag hade definitivt lyssnat mindre på mina föräldrar. De gjorde förstås det som de trodde var rätt för mig och saken hör väl till den att vid den här åldern är du inte riktigt medveten om vilken som är just DIN rätta väg. Du halkar in, eller du styrs in på en väg utan att du själv egentligen tagit ställning till om det är rätt för dig eller inte. Och det är väl ändå det som är det största kruxet.
Det andra som slog mig i morse som du inte riktigt kan göra en nästa gång är valet av att skaffa barn. Det är en orhört kort tid du har på dig. Om du tänker efter. Jag befinner mig nu i utkanten av perioden och ska jag ha ett barn till så måste det mer eller mindre ske nu.
NU! Herrejösses, bara tanken av blöjbyten och vakna nätter gör mig dödstrött. För att inte tala om att behöva krypa in i den här stora kroppen igen. Jag har ingen lust att behöva fajtas med tjugo kilos övervikt nu när jag äntligen börjar se normal ut igen.
Och ja, på tal om vikt så blir mina siffor uppdaterade i morgonbitti, så stay tuned.
Så har vi då det tredje. Som iochförsig är möjligt att göra ”en nästa gång” och det är att flytta. Vi har länge pratat om det men att vi kan inte komma till skott över vad det är som vi egentligen vill. Bor du dessutom med en velpelle som måste skanna marknaden minst 100 gånger innan ett beslut görs, ja då tar det ännu längre tid.
Jag inser att jag har bumped into a cross road. Och jag har inte den blekaste av åt vilket håll jag ska gå. Jag läste en gång Nalle Puh, han sa ”om du kommer till ett vägskäl och du inte vet vart du ska gå, är det bäst att sätta sig ner en stund”
Jag antar att jag får ta och göra det.
Comment? Copyright © mom's weightblog
Söndag 27 Mars
Skjutsåldern och hjärnkomaDet är dåligt med bloggandet. Faktiskt är det rätt kasst med allting just nu. Jag springer och fajtas förjäves mot klockan. Den har definitvit något emot mig. I alla fall just nu. Frågan är om det är jag som trycker in för många saker i mitt program eller så kan jag inte göra saker och ting i rätt ordning och på rätt tid. I går stressade jag så mycket att hela dagen idag gick jag omkring med en hejdundrandes stresshuvudvärk - och fortsatte med mitt stressade program. Det ger mig hjärnkoma. Jag tillochmed blandade ihop dagarna och ringde pappa på hans födelsedag, en dag för sent. Totalt hjärnsläpp och du frågar mig. Själv frågar jag mig vart tar tiden vägen?
Jag måste ta det lugnare. Från och med i morgon.
I morgon blir en ny lugnare start. Och jag tänker fira det med att gå och köpa mig en jeanskjol. Min garderob talade till mig i lördags att just en sådan kjol finns inte, hur långt eller hur väl jag än letar längst in. De fakto var att i lördags så gapade garderoben helt tom emot mig. Jag sa till B det absoluta klassiska. Jag har inga kläder att ta på mig. Han tittade på mig för att sedan skaka på huvudet. Därefter gick han ut ur rummet.
kan någon förklara för mig varför det är så att män aldrig har det problemet? Jag har aldrig hört B klaga över att han inte har några kläder att ta på sig. Han går radiostyrd från duschen till garderoben och ett par minuter senare är han klädd och klar.
Sånt fixar jag aldrig. Eller i alla fall mycket sällan.
Fast nu när jag får min korta jeanskjol i morgon torde det gå mycket lättare, eller hur?
I fredags hade vi brainstormingsdag. Vi avslutade med party... Medans mina kollegor tittade allt djupare i glaset satt jag och K vid datorn och gick loss vid youtube.com. Man skulle nästan kunna säga att vi dansbandsduellade. K gick igenom den danska dansbandsreportuaren och jag kontrade med svenska. Tänk, då hittade jag den här:
Comment? Copyright © mom's weightblog
Onsdag 23 Mars
Mina flickorJag minns när jag skulle börja lämna AB till dagmamma för första gången. Jag minns sorgen jag kände över att från och med nu kommer hon spendera så enormt mycket tid kring så många andra än mig. Jag minns också hur jag tyckte att skola kom på tok för tidigt eftersom hon var ju inte ens sju år. Lekskolan skulle nog minsann vara ett år till. Sen såg jag hur AB definitivt var redo för skolan och älskar sin skola. Som förälder får du inte många timmar per dag tillsammans med dina barn och jag vet att det är ett naturligt steg i utvecklingen hos både dem och mig. Och att det dessutom troligtvis är på alla mammors samvete att de inte spenderar tillräckligt mycket tid tillsammans med sina barn. Det är en del av livet. Ändå känns det som att jag inte räcker till. Jag försöker verkligen att ha helgerna heliga och här har vi massor med kvalitetstid tillsammans. Det som retar mig är att min andliga del inte alltid är med. Jag ÄR med mina barn hela helgerna men ofta ligger fokusen på så mycket annat som måste göras.
Jag önskar jag oftare satte mig ner för att göra saker tillsammans med mina barn.
I går satt jag tex med Karin och vi skrev tillsammans. Både hon och jag tyckte det var jättekul. Vi får allt ta och göra det oftare.
När jag går på gymmet på morgonen är det alltid Oprah på tv:n och det är oftast riktigt intressanta. Häromdagen var det LisaMarie Presley. Och bara hon var intressant men hon sa något som verkligen var gripande. Hon fick frågan om det var jobbigt att skaffa barn så lång tid efter de andra. Hon svarade att det var helt fantastiskt eftesom NU hade hon insikten om att bäbisåldern verkligen är så kort som den är. Och att de fick hennes totala uppmärksamhet. Med de andra barnen var det så mycket annat som hon lade fokus på att barnen bara fanns där runtomkring henne i perifferin.
Det var pricken över i:et. Och jag MÅSTE försöka ändra på det här. Annars springer livet ifrån mig och mina flickor är stora och utflugna för länge sen.
Känns nästan som ett för sent nyårslöfte. Ett bra sådant.
Comment? Copyright © mom's weightblog
Söndag 20 Mars
Thorn birdsJa, ni minns väl den världsberömda serien med Richard Chamberland? Han, prästen och lilla Maggie. Hon var bara en liten flicka då de träffades men han visste redan då att hon var speciell och att deras vänskap sedan skulle blomma ut till en, visserligen mycket tragisk, men ändå stark kärlek. Ett helt liv – i söndertrasade spillror och evig väntan. Väntan på något som aldrig skulle komma. En krossad dröm. En tagg, en thorn…
Jag vet inte varför jag kom att tänka på just den filmen efter gårdagens film på tv. Beautiful Girls. Med Uma Turman och flera andra kända skådespelare. Det kan kanske bero på att scenariot var något likt där den trettonåriga flickan ber den äldre att du kan vänta på mig i fem år? Då är jag arton, svarade hon. Han svarade henne rätt bra tycker jag. Du är som Christofer Robin. Jag är din Puh men när du blir äldre så kommer så mycket att hända och ske runt omkring dig att du inte kommer vilja ha din Phu när du hunnit bli arton.
En bra film som du får fundera på länge är något jag uppskattar som mest. Ja, det fakto att jag fortfarande då och då går och funderar på ”The black swan”. Den omsvepte mig totalt och finns fortfarande där i bakhuvudet. Vid stilla stunder tar jag fram den och funderar över hur det gick sen? Ja, hur gick det? Överlevde hon? Eller var det så att hon dog? Kom det riktiga fjädrar eller var det bara en illusion av hennes galna jag? Klart det inte kom fjädrar, det förstår jag också. Så skör – så djup – och så fantastiskt bra. Och ändå var det lite grand som the thorn birds. Smärta, sorg och en längtan.
Comment? Copyright © mom's weightblog
Torsdag 17 Mars
DroppenJa, jag vet jag inte hade tänkt säga min åsikt i saken. Men idag rann bägaren över. Och nu snackar vi ordentlig cat fight. Åt alla håll och kanter. Jag var ilsk i en hel kvart. Sen rann allt ur mig och berättade allt för min chef.
Och jag är grymt lättad. Känns som tiofemtielva kilo just rann av mig och försvann.
Det är inte hälsosamt att bli sådär arg. Men det lättar...
Comment? Copyright © mom's weightblog
Onsdag 16 Mars
Cat fightIt´s a snake in my paradise. Ja, vad gör man åt en kollega som konsprirer? Jag har fått en riktigt otäck orm till kollega som valsar runt som en princessa, gör bara det hon känner för, vara mjuk och len som en silkeskatt gentemot cheferna för att vid nästa ögonblick spatsera rakt över dig. Huvva, jag får gåshud vid tanken. Och dessutom så är det jag själv som är drabbad av denne rattsnake. I morse när jag anlände till gymmet var jag ruskigt ilsken och funderade på HUR jag på bästa sätt nämner detta för mig chef. Under hela passet funderades det så det knakade. När jag klev in i duschen totalt genomsvett var det som att allt rann av mig. Och NÄ, här ska jag inte vara någon klagomaja. Ånä, så skoj ska hon inte få. Däremot ska hon få smaka av sin egna medicin. Cat fight med andra ord.
Så det har jag gjort.
Och det bästa av allt just nu.
Hon sitter helt ovetande inne på sitt rum.
STRIKE!
senare mohhaaaaa.... jag har skickat ratsnaken mail till kännedom.
Inväntar spänt på reaktionen...
Comment? Copyright © mom's weightblog
Tisdag 15 Mars
WiiieeeJa, attans i min galna lilla låda. Här görs resultat så det smäller om det. -1.5 och det är faktiskt det största minuset jag gjort hittills. Och jag kan inte minnas göra några drastiska förändringar. Gymmet har tilloch med varit något mindre eftersom jag kunde inte gå i söndags. Å andra sidan så höll vi på med storstädning hela söndagen och den motionen ger sitt. Det vet jag sen tidigare.
Det mest kittlande just nu är att jag är snart, snart, snart under 70 sträcket och SOM jag har längtat efter det. Nu gäller det att fortsätta i samma spår och inte snubbla på någon fåning mållinje. HM, ja som jag så många gånger gjort förut.
Och våren lyser med sin frånvaro. Här har vi full vinter förtillfället. Riktigt trisst om du frågar mig. Fast lördagens vårvinterväder tar jag gärna till repeat. Mycket snö, minus sju och klarblå himmel. Guu vad jag njöt. Och jag har en svag förhoppning om att söndagen blir just en sådan dag. I alla fall om väderprognosen får hålla i sig.
Comment? Copyright © mom's weightblog
Fredag 11 Mars
RIMC 2011Idag har jag varit på konference. Internet marketing. Men Rick Kelly himself. Om ni nu inte vet vem han är så är marknadschef för Facebook Europe. Bara en sån sak. Han började med att säga att „Island är troligtvis en av de bästa sucess stories för facebook. Här når vi närmare 90% av befolkningen“, sa han.
Å andra sidan – hur svårt kan det va? Jag menar en population på 350.000 på en yta som kan jämföras mellan Malmö och Stockholm.
Precis.
Det intressanta med just den här konferencen var förstås att den verkligen var „on right time“ och handlade om de heta ämnena „offline should bemequalized online marketing“. Det är ju lika självklart som att vi tittar på tv. Det som vi, dvs vår generation måste börja göra oss uppmärksamma på, om vi nu inte redan gjort det: Emails tillhör en utdöende sektor. Och den yngre generationen äger knappt en emailadress längre. Eller är den kanske inte utdöende? Kanske kommer den tillbaka i en annan form? Panelen idag var i alla fall oense där Rick påstod att vi kommer att få se en förändring. Den andre delen av panelen ansåg minsann kommer emails finnas kvar och att den yngre generationen kommer att bli tvingande när de entrar arbetsmarknaden. Som dataföretagsarbetande var det här i och för sig ingen nyhet. Det tutade IBM Danmark i oss redan för några år sen.
Jag håller med Rick! Jag anser att den nya generationen kommer med all sannolikhet använda sig av andra medel än emails när de kommunicerar. Även på en proffessionellt businessplan. Och varför skulle den inte göra det? Mina föräldrars generation kommunicerade med fax. Det var dåtidens snabba teknik. Pappa hade en bärbar fax, som i parentes var lika stor som en resväska, som var kopplat till en mobiltelefon. En revolution när den kom. Absolut. För vem minns väl inte första mobiltelefonen? Eller generation 2? Då mobilluren satt fast i bilen och att du hade själva telefonen i en box i bagageluckan? Jag själv har tex kvar min första mobil. Snacka om tegelsten. Men tuff var den i sitt svartvita leopardmönster.
Generationen dessförinnan skickade brev.
För några år sedan städade jag i stugan på ön och hittade en handbok i „handboken för god praktise i korrespondance“. Den hade tillhört min farfar vilket betydde korresponance på ett tidigt 40 tal. Det var mycket roande att läsa den boken ska jag säga er. Ja, jag har nog inte haft så roligt på riktigt länge. Vilken artikuläritet. Vilken artighet. Det är så långt ifrån dagens twittrande du någonsin kan komma.
För att inte tala om generationen därför innan. De lyssnade på radio. Min gammelmorfar var storbonde i Västerbotten och på söndagarna vallfärde traktens befolkning till han för att lyssna på söndagsmässan. Varför de inte gick i kyrkan förtäljer inte historien. De ville kanske vara moderna.
Who knows?
Den ene av föreläsarna drog debatten till ytterligheter. Han menade på att även datorer kommer att vara på väg att dö ut. Varför ska du släpa med dig en stor dator när du kan ha den i din bröstficka?
Debatten gick sedan vidare till de nya reglerna. Eller de restriktioner som ligger till förslag. Jag pratar om cookies tillåtelse och vara eller inte. Regulationen i Bryssel vill mena att det är fel att använda sig av cookies eftersom det går att spåra vem som gjort vad och att det är ett intråg i en persons integretet. Men common, en dator kan hanteras av både frun, herrn och barnen under en dag så hur kan det vara ett intrång i någons integretet. I alla fall så spelades denna video upp.
Rätt söt om du frågar mig:
The big cookie contest - Explania
Å andra sidan så när debatten gick vidare till marknadsföring på facebook vs google. Ja, då är integriteten inte lika viktigt längre. På Facebook vet du vem jag är – fast du vet inte vad det är jag tänker just nu. Det vet du på google. Alltså vad du tänker. Men du vet inte vem jag är. Det optimala vore väl då en hybrid av facebook och google. En social media där du både vet vem jag är och vad jag tänker? Den ene föreläsaren snuddade vid ämnet där gps var inkopplat och som exempel drog han att marknadsföringen är kopplat till din telefon. Du kör förbi en blomsteraffär och en röst från telefonen talar om för dig „du har bröllopsdag i morgon, du borde köpa blommor“ Det perfekta samhället som tänker åt dig.
Ja, jag vet. Det är lite Minor Report över det hela, ni vet filmen med Tom Cruise.
I alla fall, det som slog mig under konferencen var den medryckande känslan jag fick. Känslan av att vilja skapa något revolutionerande. Det här jaktsuget som inte riktigt funnits hos mig på många år. Suget om att vilja – en drivkraft som jag sedan jag fick flickorna puttat undan. Som om jag hade tryckt ner och gömt den i någon byrålåda och just nu, nu helt plötsligt dammade jag av byrån och vips poppade den fram som gubben i lådan.
För handen på hjärtat, är det verkligen det som livet går ut på att du ska hamra dig fast vid en och samma sak. Gå med samma skitlön för att sedan få det än mer knapert när du är gammal?
No, I don´t think so.
Det var som han sa den pensionerade marknadscheften från det isländska dagbladet. När han gick i pension hade han en rad i sitt CV. EN RAD. Ett företag – 45 års erfarenhet. Han ville inte det skulle sluta så. Och gjorde något åt saken och började jobba igen. Och by the way, denne man skapade internet på Island. Så vare sig sina 45 år eller inte. Det är stort och tungt. I was the one introducing internet here in this country. Stabilt.
Och grejjen är väl också den att jag ser så enormt många möjligheter. Fantasin och idéerna är det långt ifrån torka av. Det gäller bara att samla ihop dem och knyta åt det som kan bli vägen till ett annat liv. Eller det är väl ändå fel att säga. Jag vill inte ta bort det jag har – hellre göra det något bättre.
Mina fredagsfunderingar.
Vilka är dina?
Comment? Copyright © mom's weightblog
Tisdag 8 Mars
Rubbade cirklarI förrgår krashade min dator. Fast det är med en liten sanning av modifikation. Min PROFIL i min dator krashade. Ett, två, tre och allt stod still. Sen gick den inte att starta igen. TUR för mig att jag jobbar på ett dataföretag och min tekniker kunde sparka liv i den. Ja, i datorn alltså - min profil är fortfarande frusen, stel och helt död. Nu kan det tänkas att det var väl ändå inte hela världen - all data gick att räddas. Och jodå, jag har nu gjort en säkerthetsbackup till vår mobila hårddisk.
Men att förlora min profil är som att förlora en gammal vän. Uppsättningarna, mapparna, min mail som jag lagt ner ofantligt med tid för att mappa och autodirigera. Puts väck. Det är ungefär som att någon städat i dit hus och nu hittar du ingenting. Jag måste mappa om allting med andra ord. Sen måste jag försöka lista ut hur jag kan importera alla mina sparade mail. Det finns mycket informatio och många viktiga mail som jag måste försöka få tag på.
¨ Det vardå skönt att jag var tillbaka på rätt spår igen. Minus på stegen och nästan i fas med planen. I LIKE
I dag är det fettisdag eller sprengidagur som vi säger här på Island. Dagen till ära åts det ärtsoppa på jobbet. :)
Comment? Copyright © mom's weightblog
Torsdag 3 Mars
Höga klackarVi hade stickkväll hemma hos mig i går. Alltid trevligt att få sitta ner och prata om ditten och datten och ingenting. Vi var fem som slöt upp och trots stickning blev det alltså mycket diskuterat. Bland annat mina skor, som jag en gång köpte på nätet, men som jag inte har använt en enda gång. De tyckte det var fantastiskt roligt. Och alla ville prova. För grejjen är den att de är ruskigt läckra. Alltså så är de bland de snyggaste skor jag har. Så det är inte lite sorgligt att jag inte kan använda dem. Kan och kan. Om jag pinar mig ordentligt så skulle jag nog allt kunna använda dem. Det är inget fel på storleken. De sitter som ett smäck på foten.
Om det inte vore för de 15 cm höga klackarna.
Japp. 15 cm.
Det var ingen i går kväll som lyckades utan alla staplade omkring som några äggsjuka hönor.
Mitt i alltihopa kom B hem. Han sprack av skratt för att sedan ge sig iväg ut igen. Han insåg att han kommit hem en timme för tidigt. Han hade inte lust att bli delaktig i någon av de diskussionerna som vi vilt förde.
Comment? Copyright © mom's weightblog
Onsdag 2 Mars
Tiny skirtTja, det var förstås väntat men det svider ändå över att behöva skriva ett plus på vikten. Däremot var det betydligt roligare att skriva in mina mått. Såg ni! Japp, jag fick mäta flera gånger för att förstå att jag trots viktökning har gått ner volymmässigt sätt. I LIKE
Och inte nog med det så i dag kom jag i min tiny skirt. Jag kollade på faboritserien i går och det var just det här som diskuterades. Att äga ett par mindre byxor eller mindre kjol som du sparar för att någon gång ska du komma i den... Här var det Miranda som ägde ett par tiny jeans... och nu tiny skirt. Nu är min inte särskilt gammal utan en kjol jag köpte förra hösten. Jag tvärvägrade att köpa en storlek större och den satt då som ett korvskinn. Ja och sen gick det ju som det gick och jag kunde inte ens dra den över höfteran. Ja, jag vet. Men så var det och NU minsann sitter den som ett smäck!
