Den gamle och havet

Det slår aldrig fel. Vid den här tidpunkten på året kommer känslan sakta men säkert på besök. Ni vet den här myskänslan när höstens intågande inte längre är ett intågande utan har intagit sin plats. Mörkret, färgerna, regnet, vindarna och rusket. Naturens ändrar skepnad och sommarens ljuva dofter förvandlas till höstens lukt. Vissa tycker den liknar en förmultelse, ett enda stort teckan av och en påminnelse om att nu dör växtligheten medans andra, som jag, får en behaglig känsla av lugn. Höstens höga lite lätt fuktiga lukt med dess fantastiska färgprakt. Det bokstavligen exploderar av rött, gult och orange. Jag firar prakten med att skapa en stickad tröja i dessa magiska färger.

Nu kan jag med gott samvete se om mitt bo, tända ljus och slå mig ner i soffan och låta en innre frid med roliga minnen från en minst sagt aktiv sommar.

Det andra som är ett återkommande kapitel är julfilmerna. Nåväl, jag vet det är aningen tidigt att smygstarta julen redan nu – när vi inte ens klarat av Halloween. Men det slår aldrig fel. Slutet på september så är det dags. No matter what! I år fick den långlivade Chrimstmas Vaction konkurrens och vi hann att se både Daddys Home II och Bad Moms Christmas innan den trogkänliga klassikern fick ta sin värdefulla plats i vardagsrummet. Tänk att denna 33 år gamla filmen forfarande har så stor del av mitt hjärta. Den för mig rakt till barndommen och jag minns mina barndomsjular och dess magiska känslor. Denna film inklusive hyasinter och likt en stormvind förs jag tillbaka i tiden.

Innkörsporten till julen har alltså öppnats på glänt och framöver finns nu bara glädje och mys. Covid är nästan ett minne blott och äntligen kan vi få fira normalt med allt vad det betyder – och som utlandssvenk blir det en kombination av gammalt och nytt. Jag minns ambassadör Bosse som sa till mig en gång: Att vara utlandssvensk gör att du skapar en hybrid av traditionen. Och det är hybriden som blir det nya NU och det är den som innehar en så stor och viktig roll hos dig.

Och det är just det som är så sant. Det ligger en rad tunga beslut bakom detta påstående. När du kommer till ett nytt land så är det en förutsättning att du integrerar dig med det nya landet. För varför skulle du annars välja att bo där? Du bör svälja alla regler, tankesätt, kultur och tradition med hull och hår. Det behöver försås inte betyda att du måste skala av och utesluta dina egna traditioner. De kan mycket gott och väl leva tillsammans vid sidan av det nya. Vilket många gånger gör att det blir som Bosse sa, en hybrid.

Nu har jag bott här i över två decenier vilket innebär att jag har format min egna hybrid. För mig är det precis lika viktigt att barnen ställer i sko i fönstret i väntan på de isländska jólasveinarna, att berätta om Gryla och Luppaleiðir. Att vi har hamborgarhryggur med brunadi kartofler (kassler med sockerpotatis) som att vi följer den svenska julkalendern på tv, att vi firar lucia, tittar på Kalles Jul och har svenskt julbord. Julafton hos oss består av en slags matorgie där det firas svensk jul fram till kl. 18 då vi går i kyrkan för att tacka svenska julen och välkomna den isländska.

På Island finns en svensk förening. Den grundades 1955. Alltså för 67 år sedan. Den för oss svenskar och islänningar med svenskanknytning tillsammans där vi kan dela vår svenska traditionsglädje. Lucia är nog den högtid som har flest besökare där vi sedan 30 år tillbaka har ordnat en helt fantastisk luciakonsert. Tätt därefter kommer adventsfirandet. Då har vi svensk mässa i Domkyrkan och traditionen bjuder på adventskaffe hos sittande ambassadör. Dit kommer enormt många. Jag minns att ambassadör Håkan hade över 80 besökare från alla åldrar. Här samlas barn, vuxna, pensionärer och det njuts av kaffe, kakor och svenskt julbröd. Själv har jag gått igenom fem ambassadörer, Bertil, Madeleine, Anders, Bosse och nu Pär. Tidigare ambassadörer har arrangerat gemytliga och mysiga adventsfikor. Här nedan är bilder från den tiden då Håkan Juholt var ambassadör. Den tiden då det begav sig.

Så brukar det vara. Bilderna talar sitt. Det svenska residentet är ett enormt pampigt svenskinspirerat hus och i vinter- och julskrud är det fanastiskt stämningsfullt. Här har vi firat lucia och advent de senaste 50 åren. Förutom det året då Covid slog sitt fäste och vi fick inte gå någonstans. I år har vi inget Covid så törsten av att få fira advent är extra stort.

Trodde vi.

Sittande ambassadör vill inte ha något adventsfika.

Han vill inte ha något luciafirande heller.

Ambassadör Pär Ahlenberg vill inte ha något som helst att göra med varken lucia eller advent. Han fokuserar på sitt stora – och enda projekt. Solander. En lärljunge som för 250 år sedan klev iland på Island för att kartlägga dess botanik. Ambassadör Pär Ahlenberg har totalt gått in projektet som gjort han till en av de största fanatikerna jag någonsin träffat. På självaste nationaldagen övertog projektet den så annars glädefyllda Sverigefirande och inte EN enda svensk, förutom styrelsen för svenska föreningen var bjuden. Alla andra svenskrelaterade evenamang avtackas. Det har tillochmed gått så långt att han låtit bygga ett växthus i trädgården på ambassadörsresidentet. I Solanders ära. Nog är det en väl tänkt tanke men vi får väl bara hoppas att kommande ambassadörer i framtiden kommer att vara lika entusiastiska i botanik och odlande. Men med historien i backspegeln, så tror jag knappast att sveriges skattepengar är använda på bästa sätt…

Han påminner mig om Ernst Hemmingways bok Den gamle och havet. Ni vet den om den gamle mannen som blir sð besatt av att försöka få tag på den vita valen. Det upptar hela hans liv. Budskapet i boken vill förmedla är att det är farligt att bli så besatt av något för du blir oftast totalt sidblind och varken kan eller vill se det som också är viktigt. För det är ju så att för att vi ska kunna värna om de svenska traditionerna att få Sverige med i framtiden här på Island, så är det så otroligt viktigt att vi får med oss barn och ungdomarna. I dem bor eventuella framtida chefer och om de redan från barnsben har fått upp ögonen på Sverige och dess kultur så är chanserna så mycket större att de väljer svenska produkter framför något annat land. De lär med all sannolikhet inte tänka på någon 250 årig botaniker?

Om jag har räknat rätt så sitter han kvar till sommaren, eller max ett år till. Jag behöver nog inte hymla om att jag och vi andra svenskarna här på Island har börjat räkna ner. Och det är väl just det som är tjusningen med ambassadörsrollen. Får vi en ambassdör som Pär så för gudsje lov så är det bara att andas lugnt och räkna ner…

Det mest tragiska är nog inte att jag själv blir blåst på konfekten utan att min 10 åring inte får samma svenskkänsla som mina äldre döttrar har. KI och AB är så inbitna svenskar att de blev ruskigt besvikna när jag berättade att det inte blir något adventskaffe. För dem är det starten på julen. Första advenstljuset på morgone, kyrkan, fikat och en tur till jullandet på Blomaval. Så har våra första advent alltid sett ut. Ja utom på Covid då. AB var så liten när hon var förra gången så hon har långt ifrån denna julkänsla. Hon har inte de referrenserna. Det är tragiskt. Mycket tragiskt. Det är ungefär lika illa som i när chefen i Christmas Vacation ställer in bonusarna.

Liknelsen är slående lik och jag tror att ambassadör Pär och denne buffel till chef har ganska mycket gemensamt!