Golfaren

Att mitt liv i gamla Sverige såg helt annorlunda ut än vad det någonsin gjort här på Island är nog inget som jag varken kan eller vill hymla om. Ibalnd får jag frågan från mina flickor om jag ångrar att jag lämnde det liv och den förväntande framtid som jag förutspås ha i Sverige.

Varje gång säger jag nej. Nej jag ångrar ingenting och mitt liv här är så mycket rikare än vad som någonsin kan jämföras till det gamla. Å andra sidan så ångrar jag väl inte heller det gamla utan att det är enbart som ett arkiverat kapitel och en del av mitt livs levene och livsbok.

Ibland kan jag dock inte låta bli att småle av det gamla. Ikväll sitter vi och tittar på ”Golfaren” en av raden av Sällskapsresan och jag minns att just i den världen fanns jag. Jag minns hur vi tog kunder ut på golfbanan och kallade det för eftermiddagsmöten. Jag minns särskilt när jag en gång spelade med pappan till sonen som låg som nummer tre på världsrankingen inom golf och att i samma match mötte ”ordföranden” som hade både mobiltelefon och fax med sig ut på golfbanan. Att ha mobiltelefon på den tiden var förknippat med en stor extraväska och en gigantisk telefonlur. Denne spelare var dessutom utstyrslad med rutiga kortbyxor, knästrumpor med röda tofsar och en skotsrutig keps som även den hade en röd tofs. Jag minns att jag behövde bita mig både en och två gånger i tungan för att inte börja garva.

Nåväl, det jag också minns var sympatin från denne far som hade en världsrankingsson och att vi två, trots att även han hade 4 i handikap, hade en rejäl fajt i vårt spel.

Jag gillade golf. Och om det är något jag saknar från mitt gamla liv så är det nog golf. Och skidåkning.

Det är kanske läge att ta tag i dessa två intressen igen?