Anna Maria När jag gick i skolan insåg jag rätt snabbt hur riktigt urkasst många saker var. Jag tillhörde den kategorin som aldrig godtog det system som så handfallet kastades till mig utan jag bokstavligen exploderade av ilska, klev upp till rektorsexpeditionen och slog näven i bordet och frågade med tydlig och klar röst. ”Får jag fråga för VEM är skolan egentligen till för? Är det för att bygga en ung människas framtid på bästa sätt eller är det en förvaringsinstutition för inkompetenta lärare?”
Det gjorde susen. Ja, inte för mina betyg och kunskap i det aktuella ämnet men jag krattade gången till kommande elever. Den mest inkometenta läraren fick sparken men om sen blev en total förbättring, det förtäljer inte historien.
Nu när mina flickor går i skolan börja jag känna samma hutlösa ilska så smått komma krypande. Ett obehag om fel – som om det är en elak virus som börjar sätta sitt fotfäste i mina tankar.
Skolan är och förblir en stor gåta för mig.
Varför agerar de inte nog snabbt då de får in anmälningar om mobbning? Det står i tidningar och media om det varje dag. Och ändå händer ingenting?
Varför undervisas mest fotboll och löpning i skolan? Mina flickor gillar varken fotboll eller löpning. De älskar däremot dans. Men ändå tvingas de till att sparka den där förbenade bollen och de tvingas att springa varv efter varv. Varför kan inte idrotten anpassas efter intresse och önskemål?