Anna Maria Om det är något som farscinerar mig så är det arkitektur. Särskilt historisk arkitektur. Om vi drar tex likheten i den balt-gotiska arkitekturen där du kan se likheter i både Stockholm och städer i Polen så finns det helt klart en djupare tanke bakom denna uppbyggnad. Det karaktäristiska sockhusen som är samlade i ring påminner om att kliva in i spelet SugarCrush.
Island har sin arkitektur. I alla fall historiskt sätt. De klassiska färgglada små husen som drar oss tillbaka till sekelskiftet. En flykt i fantasin som drar dig tillbaka till långa klänningar och stora hattar. En tid då kvinnorna snart ska få rösträtt.
Reykjavik, däremot drar arkitekturen åt ett helt annat håll. Modern stadsbild torde vara målsättningen där kvarteren för dig till vilken Europeisk storstad. Bra eller dåligt? Ja det kan nog bara gemene man avgöra. Personligen gillar jag nog de båda kontrasterna. Reykjavik som huvudstad som är känd för sin enorma puls – en stad som aldrig sover – kräver sin plats – fin magnifika byggnadsstruktur där småstadsbilden skulle kännas malplacerad.
Selfoss, däremot har förstått sin plats på ranken och jordne och gör det med bravur. Idag fick jag en föreläsning om projektets tanke och start. Hur de i princip åkte Island runt för att förstå den äldre arkitekturen och de samlade på intressanta hus. Så fick de en konstnär som ritade upp de gamla husen i ny tappning och så föddes till slut Selfoss nya city. Kvarteret är så vackert pitoreskt att du direkt färdas 100 år tillbaka i tiden. Byggföretaget som drivit projektet är dessutom både Svanscertifierade och Breem.
Respekt. Magnifikt. Strålande.
Du blir lycklig av att gå i Selfoss nya centrum.
