Anna Maria Söndag. Klockan är 07 och väckarklockan piper elakt. Jag är ruskigt trött efter en orolig natt. D kunde inte somna och jag somnade med henne i hennes säng, vilket betyder att jag oroligt vänder mig om och om igen och når aldrig den där riktiga djupsömnen.
Söndagen har vi väntat länge efter. D ska ta två grundprov som är ett måste för att kunna fortsätta tävla på elitnivån. Hon tog samma test i våras men var då inte redo för detta avancerade moment. I dag är hon redo säger hon.
Vi åker till skridskohallen och hon rullar upp moment 2 som vilken enkel match som helst. Jag drar en lättnads suck för det här betyder att hon går stärkt in till den stora prövningen, dvs inkvalning för Cubs. Nu fick självförtroendet ett rejält skutt även om det sedan i stridens hetta är ändå en rejäl fight att ta.
Som mamma så spelar det förstås ingen som helst roll huruvida hon klarar det eller inte. Att hon kvalar in eller få gå ner en grupp. För mig är det mest viktigt att hon tycker det är roligt och vill fortsätta. För hennes skull önskar jag ändå att hon klarar det och att hon kvalar sig in eftersom det betyder en boost för självförtroende och att hon får fortsätta att vara i den grupp som nu blivit hennes bästa väninnor.
I uppvärmningen levererade hon gång på gång och jag började inse att hon har verkligen utvecklats och klarar av inkvalningen galant. Men, som sagt, i stridens hetta, där hon är själv på isen medvetande om att det sitter fyra dommare och granskar bara henne. Ja då gäller det att ha nerver av stål.
Och ja, själva testet blev inte det bästa jag sett henne göra. Jag kände hur hennes hjärta slog ett extra slag och det var enormt stressigt.
Det gick bra. Hon klarade sig. Hon är redo för hösten.
Eftermiddagen gick i hästens tecken. Vi åkte och titta till hästarna.
En bra dag helt enkelt.
