Anna Maria Det är 40 år sedan jag flyttade från den lilla gatan i Småland. Jag kommer ihåg att vi satt i mitt flickrum med de illgröna tapeterna med de stora vita blommorna. Vi kunde inte förstå hur livet kunde vara så orättvist att vi inte längre skulle kunna få vara bästa vänner längre.
Vi höll nog kontakt ett tag efter att jag hade flyttat men på den tiden då det varken fanns sociala medier eller mobiler så rann vår kontakt ut i sanden.
Att få träffas så här igen var som en uppenbarelse. Kemin fanns fortfarande och vi kunde inte sluta prata. Det kändes som om vi hade så mycket att ta igen efter alla dessa år. När det blev dags att åka så lovade vi att nu får det inte ta lika lång tid innan vi ses igen. Ett löfte som är enklare i dagens samhälle och sociala mediers tillgång.
Efteråt åkte vi upp till den gata jag bodde på som barn. Att få uppleva det som en gång uppfattades som en stor gata med den branta backen var idag en pyttelitet. Backen där jag rusade fram på min lilla cykel flinade till mig. Så liten och så kort.
Huset var sig likt även om den nu fått en jättestor altan.
En dag att minnas!
