Anna Maria För många år sedan såg jag hos en vän att det stod en fotölj vänd utåt och bort från rummet, dvs det var som att den var inte en del av rummet utan tillägnad en upplevelse ut. Jag minns att jag tyckte det kändes märkligt att möblera så.
När vi sedan flyttade till huset och jag har ett stort panormafönster med en helt otroligt utsikt över sjön, bergen och de varma källorna så fick den åsikten en helt annan vinkel och innebörd.
Att sitta där på morgonen och dricka sitt kaffe är som att sitta framför en levande tavla. Utsikten är aldrig den samma, färgerna, rörelserna som om naturens liv vill ge mig en ny uppplevelse varje dag. Just i dag var det verkligen en fröjd. Vi har äntligen klarblå himmel och de varma källorna står som ståliga stråkar. Ja att det råder vulkanisk aktivitet längs med bergsryggen råder inga tvivel på men så länge det är vilande så är det inget som vi funderar över. En kollega till mig berättade att det går en åder från bergen rakt igenom där vi bor och att det under flera års tid diskuterades hett om det överhuvudtaget var lämpligt att bygga hus i det här området. Med tanke på förra årets utbrott gjorde det sig gehör som inte hade haft utbrott sedan 1300-talet är frågan kanske lite mer aktuellt? Å andra sidan, här är det som sagt ingen som går dags dagliga och funderar på sådana frågor
Fönstret ligger i söderläge vilket också gör att de flesta blommor älskar att vara just där. Min flamingo har som sagts tiofaldas men även min Benjaminfikus. Just den har jag en speciell relation till. Den köpte jag första veckan då jag hade flyttat hit, dvs för 22 år sedan. Jag vet inte hur många gånger jag har behövt klippa ner den och hur ranglig och besvärlig den har sett ut under massor med år. Ja, flera gånger har jag varit på väg att kasta han. Men, när han fick stå i hörnfönstret i söderläge så har han vuxit till ett stort bastant träd.
