Anna Maria Sommrarna när jag var 15,16 och 17 år jobbade jag i Charken på Domus. Ett jobb jag verkligen älskade. Och jag tror faktiskt att om jag hade fått välja helt själv så hade jag varit kvar där än idag. Då hade jag bott kvar i samma by, skaffat mig familj och jobbat kvar i Charken.
Jag tror det som gav mig mest var allla äldre som kom dit dagligen. De köpte en centimeterstjock leverpastej, en gurka, fyra prickiga korvar och kanske också en bit falukorv. På tisdagarna köpte de fyra strömmingar också.
Länge funderade jag över varför de köpte så ofantligt små mängder VARJE dag?!?! Då slog det mig att just den här lilla stunden som jag tog mig den korta tiden att prata om vädret och om tant eller farbror hade haft en bra dag eller om det fanns något specielt som fanns att diskutera om just den dagen – så var det deras enda sociala kontakt. De ville gå dit varje dag för de ville prata. De ville få en uns tid av uppmärksamhet. Ett vänligt leende en kort stunds diskussion.
Damerna var oftast ganska fåordiga men vissa herrar var aningen så pratglada att de andra som stod i kön blev otåliga.
Det som jag mindes mest var vår egna saltade gurka och vår hemmagjorda potatissallad. Jag kan receptet på dem båda än idag. Potatissalladen blandade vi i stora baljor medans gurkan gjordes i stora plasttunnor.
Och det ska vara de små fina gurkorna. De tar du sedan upp och skivar i rejäla skivor och lägger på ett knäckebröd med leverpastej. Min absoluta favorit är skivbar arbogapastej men den finns förstås inte här. Jag får nöja mig med bredbar.
