Anna Maria Det hade jag faktiskt aldrig trott – att jag skulle börja springa! Med facit i hand så kan jag inte känna något annat än stolthet och snacka om att det är ett självegoboost.
Jag började träna redan tidigt i sommras men med handen på hjärtat så kunde ändå förberedelserna gjort något bättre. Å andra sidan så kan jag luta mig ganska starkt på min cykling som ger sitt i resultatet.
Själva loppet gick faktiskt som en dans. Jag kände mig stark och andningen fungerade fint. Jag tror det är just flåset och andningen som tidigare gjort att jag verkligen inte gillat att springa. Nu har jag fått upp flåset och även om jag mitt i loppet kände av rygg och knän så gick det riktigt bra.
Att springa på ett marathon är en stark upplevelse för längs med gatorna står folk och peppar. En del har tillochmed dragit ut trumsett, saxofoner, fioler och i många hus hade de dragit fram stora högtalare. En fantastisk stämning.
Jag är också riktigt nöjd med tiden som helt klart är personbästa och jag slutade på 509 av 949 (min åldersgrupp) Förra gången jag sprang 10 km sprang jag på 1.20 så det här är nästan 10 minuter snabbare än förut.
