Anna Maria Köpt färdiglagad mat har aldrig klingat särskilt väl i mina öron. Halvfabrikat ger mig gåshud och massproduktion lika så.
Men så kom Jamie Oliver.
Jag har nästan klarat av hela serien ”Jamie Oliver i Italien” där han besöker alla Nonnas som delar med sig av sina traditionsenliga Italienska recept och det är nästan a bit of confession – a bit of a crush.
Jamie berör. Han har en fantastisk matpassion, ett smittande skratt och får alla nonnas att känna sig som tonåringar igen. DET gillar jag. Jag gillar verkligen den här generationskiftet där nutiden möter historien. Dessutom göra han den mest avancerade rätt som en piece of cake och en fröjd för ögat. Det var faktiskt Jamie som en gång i tiden förklarade för mig att det finns en gigantisk skilnad emellan pasta och pasta. Och jag fick en förklaring om varför hans spagetti tex är så mycket bättre än Barilla, som jag i min enfald trodde var Da thing. Jo, den största skillnaden är att Jamies pasta har små små räfflor som nästan är helt omöjligt att se med ögat – särskilt när den är kokt. Men just den här lilla delikatessdetaljen gör att såsen fastnar bättre på pastan och du får en bättre smakupplevelse.
I alla fall, kvällen till ära, så blev det pasta ala Jamie. Fredag och jag är trött efter veckans alla jobb, barnbestyr och livets måsten så kändes det som en oehört befrielse att göra något gott men ändå riktigt enkelt. Inga flertimmarskok stod på önskelistan om jag säger som så.
Jag köpte Jamies penne, tomatsåsen med basilika, lite parmaskinka, ruccola, fridheimars fantastiska piccolotomater, isländsk gurka, en perfekt mogen avocado, röd pesto, jamies stora fina oliver och så parmesanost.
Kombinationen skapade ljuv musik.
Och jag tror det är första gången som jag inte överhuvudtaget behövde göra något med tomatsåsen, som du dessutom köper på glasburk.
