Anna Maria … det finns inga ord. Det finns så många tankar.
Jag är berörd av en tanke som gör mig sömnlös på nätterna.
Oro.
Rädsla.
Det finns ingenting som varar för evigt och allting har ett slut. Och ibland kommer slutet litet för fort.
Hur skulle du reagera på ett helt plötsligt besked om att om fyra månader är allting slut.
Vad skulle göra mest ont?
De fakto att din plats inte finns mer efter fyra månader?
Eller att du inte får se dina barn växa upp?
Du kommer aldrig få se hur de ser ut som vuxna. Vad blir de? Vad jobbar de med?
Du får aldrig se dina barnbarn.
Eller tanken på att dina barn kommer att växa upp utan sin mamma?
Fyra månader är INGENTING. Fyra månader sedan – var – typ – igår.
Det var en mamma som gick bort nyligen. Ett besked som emottogs den 28 juni och nu – fyra månader senare – är allt slut. Borta. Finns inte mer. Kommer aldrig mer tillbaka.
Två pojkar i små-åldern finns där ute nu. Utan mamma. Hur blir deras värld nu?
Jag känner mig illa berörd.
Och jag undrar just vad det är som gör mig mest ont?
Jag tror det är tanken om att det existerar en sådan situation. Att något så ont, så djävulskt illsinnande faktiskt existerar – fast det borde vara förbjudet.
Att be en stilla bön hjälper knappast nu.
Återigen ett bevis på att det gäller att leva nu. Att ta för sig av dem erbjudanden som lägger sig framför dig. Att hoppa på tåget när det kommer. Att göra de där sakerna du så länge pratat om att du ska göra. Att inte skjuta upp till morgondagen. Det är NU du lever. Och du vet inte när det blir för sent.
Fyll dina dagar med liv. Inte ditt liv med dagar.
Carpe Diem
