Söndagsmiddag

Under hela min uppväxt hade vi alltid söndagsmiddag. Ett myntat uttryck så att säga. Klockan fyra skulle du vara nybadad, uppklädd och infunnen i finrummet där det dukats med finporslinet. Redan vid mycket tidig ålder fick man lära sig att äta fint med kniv och gaffel, inte prata med mat i mun och framförallt inte skåla om någon hade mat i mun. Du skulle lyfta glaset, se dig omkring så att ingen hade mat i munnen och då skulle du le vackert, knacka i glaset för att utbringa en skål till värdinnan. Ja, mamma alltså då.

Än i dag pratas det om en femårig Maria som vid middagsbordet snabbt stoppar in en matbit för att få säga till sin far då han skulle hälsa middagsgästerna välkomma ”pappa, jag har mat i mun” och gästerna fick snällt vänta med sin skål tills unga fröken tuggat ur munnen.

Då stallet hade intagit min vesentliga tid var det ett öken att möta upp kl fyra för söndagsmiddag. Offra så mycket bra ledig tid för att äta mat när det fanns så mycket skoj att göra bland hästarna.

Jag kom alltid för sent. Och det var ett evigt tjatande om att hålla tiden bättre.  Jag minns jag tänkte att när jag minsann blir stor ska jag aldrig ha söndagsmiddag. Pyttsan vad larvigt.

Idag är jag stolt och tacksam för detta. Och jag inför det till mina barn. Nu har vi visserligen ändrat tiden eftersom hästarna än i dag tar sin lilla tid. Ofta äter vi söndagsmiddag kl 19. Men vi äter traditionsenlig söndagsmiddag.

Nybadade.

Maten som serverades på söndagarna var ofta stek, potatis, brunsås, kokta grönsaker och gele. Steken är gjord enligt farmors recept. Hemligheten är att använda sig av lite svart, starkt kaffe i buljongen då du kokar den. Det absolut bästa är att använda sig av kalvstek men jag minns vi åt ofta lamm, nöt och ibland fläskstek.

Så även i dag. Här har vi nyss avnjutit en klassisk kalvstek med dess tillbehör och till efterrätt nybakade blåbärsmuffins med vanliljsås. Och blåbären var vi ute tidigt i morse och plockade i skogen.

Livet är bra härligt.