Disa kan hålla rätt på pennan

Hon utvecklas enormt under den här tiden. Ett av de stora uppgifterna som de gör i lekskolan kallas för ”Lubbi”.

Lubbi det är en hund och letar efter ben med bokstäver på och barnen får leta efter benen och lära sig vilken som är just deras bokstav. Disa kan sin bokstav, pappas, mammas, Karins, Annas (och vi har ju lika dana bokstäver säger Disa förtjust) och så kan hon alla kompisarnas bokstäver också. Hon berättar om bokstäverna titt som tätt.

Hon har även börjat utvecka finmotoriken för att färglägga och nu såg vi för första gången att hon höll i pennan rätt. Hon visade att vi skulle rita en gubbe emellan tummen och pekfingret (ni vet där i hålan) och där ska pennan ligga för att hon ska kunna gripa ordentligt. Hon koncentrerar sig och ritar nästan helt innanför linjerna. 🙂

20161119_103652

Föräldrarsamtal för Dísa

Det var mycket nöjda och glada föräldrar som gick ut från lekskolan den här dagen. Fröknarna hade nämligen bara gott att säga om våran lilla Dísa.

Ni som känner till historien så var vi mycket besvikna på hennes förra lekskola där hon verkligen vantrivdes och det visade hon med att vägra deltaga i dagen och tvärvägrade att prata.

Allt det där är som bortblåst i dag. Hon har två favortikompisar och hon deltar i lek på ett helt annat sätt vad hon gjorde då hon var ny på lekskolan. Hon får extrahjälp med isländskan och den har hon utvecklat bra.

Hon är glad, lydig och lyssnar på vad fröknarna säger.

För att inte tala om hur hon har utvecklat finmotoriken och kan i dag skriva sin första bokstav A och hon har utvecklat sina teckningskonster.

20161023_112045

20161022_184030

Klassamtal för de äldre fröknarna

Nu visste vi nog redan innan att fröknarna gör bra i från sig men det är ändå alltid roligt att få höra det live 🙂

Det som var särskilt roligt är att de båda två har förbättrat sin läsning. Anna har visserligen inte haft lika svårt som Karin för att lära sig läsa men hon har alltid läst för sakta. Skolan har någon form av mätteknik som är graderat efter antal ord per minut där du får vissa avdrag och du inte läser alla orden rätt osv. Anna har alltid läst väl och rätt men för lite medans Karin har haft svårt för det mesta.

Ett tag trodde vi att Karin var läsblind för hon kunde inte få in orden plus att hon ofta läste dem baklänges. Nu kan hennes synfel haft en betydande roll och eftersom hon nu förbättrat sin syn så kan det ha spelat roll i hennes stora förbättring. I dag läser hon fem sidor utan större problem och i våras hade vi stora problem att ta oss igenom en sida.

Anna har förbättrat sig markant även hon och läser nu 147 ord per minut mot för i 125 som hon läste i våras.

Båda två fick beröm för att vara flitiga, duktiga och positiva.

Ja det är fina flickor som vi har. 🙂

Karins konstverk

Om Karin tycker något är roligt då går hon in för det till 100%. Och tvärtom om hon gillar det inte är det baske mig tji att få henne att göra det eller förstå logiken.

Just nu tränar vi klockan. Ja klockan på väggen som visar visare och siffror har hon inga problem. Att däremot säga 07:30 och säga motsvarigheten för kvällstid får hon helt enkelt inte till. I går satt vi i en och en halv timme och tragglade klockan. Och jag kan säga som så att det är gudomligt skönt att veta att jag inte arbetar som lärare. Jag var helt slut efter pärsen med Karin.

Däremot är hon oehört intresserad av att laga mat, baka och göra konstnärliga saker. Jag har hela tiden sagt att hon blir nog kock som sin morbror eller konditor. Eller konstnär.

Den här fina konstverket kom hon nämligen hem med i förra veckan. Snyggt, estetiskt och något jag helt enkelt skulle vilja ge en gedigen plats när vi väl kommer till det stadiet i huset.

Visst är den fin?

 

Vår lilla busunge

Jodå, hon kan. Och hon gör det. Allt som hon vet hon inte får är extra roligt att göra. Det är så när man är en ettåring som nu lärt sig gå helt obehindrat.

  • Att stänga av ljudet på tv:n när hela familjen sitter bänkade framför tv:n är jätteskoj. Då vänder vi oss om först och ser efter att alla ser vad JAG gör. Och då trycker vi av eftersom då är det alltid någon som kommer fram och lyfter upp mig. Oftast blir jag förflyttad bort till mina leksaker och då är jag blixtsnabb tillbaka till tv:n och stänger av ljudet igen. Jätteskoj.
  • Att dra ur laddningssladden ur pappas telefon är jätteskoj. Den ligger där så fint på stolen och om jag fingrar på den så lyser den. Om jag drar ur sladden då piper den. Ja, det tycker jag är jätteskoj. Pappa däremot tycker inte alls det är skoj.
  • Att gå in i sovrummet och fingra på mina äldre systrars leksaker är också jätteskoj. Då hör jag åhhh och så blir jag bortburen. Då är jag blixtsnabb tillbaka och fingrar igen på leksakerna.
  • Att smyga in på toaletten och riva toalettpappret i tusen bitar tycker jag också är jätteskoj. Ja, att smyga in på toaletten överhuvudtaget är jätteskoj. Fast nu har mamma lagt strykbrädan tvärsför så nu kommer jag inte in där längre.
  • När jag har bråkat färdigt med pappa och mina systrar brukar mamma ta ner mig till köket. Då får jag sitta i min gåstol för då tror mamma att jag är någorlunda säker och kan inte göra någonting. Men si det kan jag ändå för nu kommer jag i ett perfekt läge att riva ner alla kastruller. För att inte tala om att jag når precis till sopkorgen. Att hälla ut kaffesump över hela mig, stolen och golvet var en ny upplevelse. Kaffesump smakar föresten inget gott.
  • Däremot älskar jag mat. All sorters mat går ner i magen. I fredags åt vi sushi. Det gillade jag också. Ja, tillochmed syltad ingefära tyckte jag var gott. Men mest av allt gillar jag smörgåsar med leverpastej. Om mamma skär dem i små fyrkanter käkar jag upp en hel smörgås på ett nafs.
  • Jag har börjar kommunicera på allvar. Hej, mamma, pappa, anna och titta. Ja, och sen har jag mitt egna språk också. Och det använder jag mycket ofta.

Ja, det är mycket som vår lilla busunge numera kan och när hon får den uppmärksamheten som hon söker ja, då skrattar hon så hon kiknar. För så skoj är det. Och då brukar mamma och pappa skratta också.

Disa kommunicerar

Det är under den senaste veckan som Disa har börjat kommunicera lite mer markant. Tidigare har det varit de jordnära beteendena som att hoppa i stolen och ropa ”mamma” när skeden inte kommer tillräckligt snabbt eller att hon ”hohohoar” när maten kommer och hon är hungrig. Eller skrika då för att tala om att något inte står rätt till.

För några dagar sedan så har hon börjat peka. Hon pekar på det hon vill ha. Och hon pekar och säger ”ta”.

Hon är särskilt förtjust i sin tandborste. Den vill hon alltid hålla i när vi byter blöja. Och hon bokstavligen gillar att borsta tänderna. Jag kan inte minnas att mina andra två tjejer var så tokig i att få borsta tänderna?

Hon står nu mycket stadigare och hon har återupptagit gåendet med gåvagnen. Nu kan hon kontrollera farten lite bättre och går först jättesnabbt för att sedan bromsa in. När hon tycker det känns vingligt, ja då släpper hon och står still för att sedan gå ner och krypa.

Krypa är ändå bäst. Och hon har en attans fart. Att gå längs med bord och stolar är också skoj. Som att trycka på dvd-spelarens avstängningsknapp. Här är hon också medveten om att hon gör något hon inte får eftersom hon vänder sig om och kontrollerar om vi ser henne eller inte. Ett sätt att få uppmärksamhet med andra ord.

Fångad på bild

Nu så, äntligen, lyckades vi fånga fislisa när hon står. Och hon är så stolt över att hon kan stå 🙂

Men det gäller att vara snabb med kameran för Disa är så snabb…

Disa kan stå!

Disa är borta – tittut!

När Disa äter mat går stor fokus åt att äta… och fort ska det gå mellan skedarna. När Disa börjar bli mätt – ja då lekar vi tittut. Så skrattar hon med ett klingande skratt 🙂

Disas utveckling vid 11 månader

Disa tycker det är jätteskoj att leka med sina systrar. Särskilt om de gör något extra skoj med henne. Som här, när Karin satte henne i leklådan. Det var jättekul, tyckte Disa.

Disa är inte så jättepigg för tillfället. Feber och öroninflammation har avlöst varandra en längre tid nu. Även mamma åker på samma förkylning.

Vid elva måndaders ålder kryper hon nu med en himlans fart och hon reser sig helt obehindrat. Hon går längs med bord och hon vänder sig om och fortsätter att klättra framåt. Hon säger ”mamma” ”tuttis” ”titta” och någon form av pabba. När hon är hungrig och maten inte kommer tillräckligt snabbt så säger hon ”mamma” vilket betyder att hon vill få mera mat NU.

Hon har fortsatt bra sömn och somnar normalt runt halv åtta. Hon vaknar ungefär vid 06 eller halv sju. Hon sover en timme på förmiddagen och runt en timme på eftermiddagen.

Hon äter i princip all sorts mat. Hon älskar köttbullar med potatis, sås och lingonsylt. Det hon tycker minst om är fisk. Barn brukar normalt tycka om fisk mosat i potatis och smör men Disa ruskar mest på sig och tycker det är riktigt läbbigt. Vi ger henne lactosfri mjölk och den dricker hon ur nappflaska när hon ska somna. Hon gillar alla sorters frukter. Hennes systrar brukar sticka åt henne lite glass och då går hon igång ordentligt. Det är jättegott tycker Disa

Hon älskar att bada och är totalt orädd för vatten.

Att åka vagn tycker hon är skoj och då vill hon sitta vänd framåt så att hon ser ordentligt.

Så stor är Disa

Nog visste vi att vi har en stor tjej men att hon har såå bråttom att bli stor. Det visste vi inte. Hon är lika stor som en ettåring. Ja, tillochmed större än vad Anna Björk var när hon var ett år. Och då är lilla fröken bara 10 månader.

Hon är 10 kg och 75.5 cm. Här kan du se hennes kurva. 

Och hon mår prima. Fast hon är snorig. Undra hur mycket snor det egentligen kan rymmas i en litet barns näsa?